Ofta får jag känslan av att bilarna och inte människorna som har företräde i staden och planeringen av den. Vad kan man göra åt det? Här är ett exempel från NYC där 20 av de tusentals parkeringsplatserna för en dag förvandlades till något annat. De blev mini-parker och istället för bilar parkerade sig stadens invånare och besökare för att umgås och för att få en stunds vila. Mer sånt, tack!

I dagens blogginlägg på Newsmill skrev jag om en inkluderande stadsutveckling. Där tipsade jag om denna bok. Tänkte således göra det på vår hemsida också. Här kommer därför ett litet boktips som berör stadsplanering. I antologin Bor vi i samma stad? kan man läsa om stadsliv i Sverige och andra delar av Europa. Här framhålls betydelsen av rättvisa och mångfald inom och mellan städer, något jag tror blir allt viktigare inom stadsplanering. Mycket nöje!

Staden är en abstraktion både språkligt och som upplevelse. Människans tillvaro i denna är grunden till fascination, myter och romanticism, den genererar möten såväl som distans och främligsskap. Alla dessa sinnesstillstånd både skapas av och beskrivs i kulturen. Strindberg mytifierade Stockholmstillvaron i sina böcker och Hjalmar Söderberg lät Arvids och Lydias kärlek både möjliggöras och förhindras genom staden, det samma gäller Gun-Britt Sundström och hennes Martina och Gustav. I Sofia Coppolas film Lost in Translation beskrivs staden som den plats där främslingsskapet är närheten. Istället för att staden står kuliss får den huvudrollen vilken de övriga karaktärerna förhåller sig till.

Människan har helt klart ett komplext förhållande till staden som sin levnadsmiljö, ett slags existensiellt användargränssnitt som undersöks och analyseras genom littertur, musik och film. Jag tänker inte skriva så mycket mer om saken just nu men läs gärna Sanna Samuelssons fina text om staden. Eller titta på filmen nedan.

Berlin har blivit ett populärt resmål, inte minst för dess kulturella utbud. Relativt låga hyror, övergivna byggnader och tomma platser har gett förutsättningar för att kulturella verksamheter har kunnat etableras. Staden är fylld med gallerier, klubbar, små teaterscener och designaffärer. Denna bild av Berlin är något som också staden tar vara på i marknadsföringen av staden. Creative City-Berlin heter det. Här frodas kreativiteten vilket i dagens Richard Florida-inspirerade samhälle ses som en mycket stark fördel i kampen om företag och kapital. Det gäller att locka till sig den kreativa klassen genom ett varierat kulturellt utbud.

Men hur tar staden egentligen vara på de verksamheter som var med startade denna bild och på så sätt “satte staden på kartan”? Tidningen Zitty går igenom ett antal av de (mötes)platser som har varit drivande och medverkat till att ett kreativt klimat kunnat uppstå. Taschels, C/o Berlin, Yaam och Maria am Ostbahnhof är några som nämns. Många av dessa slåss nu mot fastighetsägares stigande priser för att få behålla sina platser i staden. I vissa fall, exempelvis Yaam och Maria am Ostbahnhof har staden sålt marken till utländska fastighetsägare som, självfallet, vill få valuta för pengarna och därmed bygga för mer kapitalstarka verksamheter. Med denna bakgrund frågar man sig däremot; om stadens politiker nu vill framställa Berlin som “the Creative City”, varför motverkas då de verksamheter som satte grunden för att en sådan bild har fått fotfäste? Borde staden inte istället utnyttja den resurs de faktiskt har och bygga vidare på de verksamheter som redan finns?!

I den norska huvudstaden lade Sosialistisk Venstreparti tillsammans med Arbeidarpartiet fram ett politiskt förslag i början av 2009. Det gällde att göra om Botsen – Oslo fengsel, som ligger i stadsdelen Gamle byn till ett kulturhus. Bakgrunden till detta beror delvis på att kommunikation förekommer mellan interner och personer på andra sidan muren. De högljudda ropen sker kvälls- och nattetid och stör de som är boendes stadsdelen. Eftersom fängelset ligger mitt i staden finns ingen möjlighet att ha en så kallad säkerhetszon på mellan 50-100 meter, vilket annars är ett vanligt avstånd fram till fängelsemuren. Platsbrist för kulturändamål i Oslo är en annan orsak till varför man önskar att förlägga fängelset utanför staden. Då skulle den gamla fängelsebyggnaden kunna axla efterfrågan av ett nytt kulturhus. I Bergen finns ett liknande initiativ, där ett lokalt nätverk önskar att göra om ett nedlagt kvinnofängelse till ett nytt kulturhus. Tanken här är däremot att det ska vara en ideell verksamhet för konst och musik och det ska vara gratis att använda sig av lokalerna. Inspirationen kommer från det omtalade projektet Hausmania i Oslo.I slutet av 1990-talet tog konstnärer sig för de gamla lokalerna i samråd med Statsbygg - en myndighet motsvarande Boverket. Några år senare köpte Oslo kommune kvarteret för att kunna upprätthålla och stötta verksamheterna i området.

Att ha kvar ett fängelse i de centrala stadsdelarna i de norska storstäderna verkar inte vara populärt, eftersom det blir som en avskild liten enklav gentemot bostadshusen och affärerna runt omkring. Nyligen fick Oslo fengsel 40 miljoner kronor för vidare utveckling av verksamheten, en fördelning som inte talar för någon förflyttning av fängelset. Det behöver dock inte vara en motsättning att ha fängelseanstalter stationerade i en stad, något kriminalvårdschefen för anstalten Saltvik i Härnösand kommenterat i Allehanda.se. Många mindre orter i Sverige har sedan 1990-talet kantats av nedläggningar av både industrier och statlig verksamhet. Genom att förlägga nya fängelser eller flytta existerande anstalter till föreslagna städer som Östersund och Haparanda, skapas nya arbetstillfällen. Självklart råder flera målkonflikter om vilka som är för eller emot anstalter mitt i staden. Statlig kriminalvård eller kulturellt utbud? Arbetstillfällen på en plats eller nya arbetsställen på en annan plats? Satsa på aktuell verksamhet eller omfördela pengarna? Sådana intressemotsättningar tenderar att vara känsliga, medborgarna önskar det ena eller det andra medan politikerna fördelar resurserna. Så kommer det alltid att vara, och istället blir det mer och mer viktigt att göra sin röst hörd i debatten. Exempelvis genom olika kanaler på internet.

Oslo fengsel fångade min uppmärksamhet under min vistelse i Norge i sommar och jag tänkte att med hjälp av lite googlande skulle jag allt kunna framställa ett inlägg här på UDPFs sida. Det visade sig även ge intressant information om en ny anstalt i vårt grannland nämligen Halden fengsel. Fängelset har fått såväl nationell som internationell uppmärksamhet och anledningen är dess komfort och arkitektoniska framtoning. HLM Arkitektur från Bergen som står bakom idén har till och med vunnit Arnstein Arnebergs arkitektpris för byggnaden som invigdes i april 2010.

Under veckan har ett artikelseminarium, Boende för alla?, pågått på Newsmill i samarbete med Hyresgästföreningen och BoKlok. Bland annat har Barbro Engman, Mats Odell, Elsa Reimerson och Oskar Lavelid bidragit med artiklar och i dag är det vår tur att debattera.

Idag skriver vi en debattartikel i ETC Stockholm där vi efterlyser en lokalt förankrad, småskalig planering i Stockholm. Stadsutvecklingen i huvudstaden går på i snabb takt och vi frågar oss vilka konsekvenser det ger. Vad innebär stadens marknadsföring som en attraktiv plats och hur påverkar en likriktig stadsplanering stadens invånare? Läs och debattera här!

Att kultur är en kraft att räkna med i stads- och regionutveckling börjar komma till allt flers insikt. De senaste decennierna har skapat flera exempel som väcker nyfikenhet och ger kommunpolitiker ute i landet önskningar om att kanske kan just deras glesbyggd innehar något unikt att räkna med för att skapa tillväxt och attraktion.

SNS förlag har under våren som gått publicerat en antologi kring ämnet under namnet Kulturens kraft för regional utveckling med Lisbeth Lindeborg och Lars Lindqvist som redaktörer. Antologins skribenter presenterar en rad olika exempel på där kultur i någon form har bidragit till att vända en stad eller regions utveckling till en positiv sådan och därmed satt platsen på kartan, en nödvändig åtgärd då städer och platser idag allt mer konkurerar i en vinna eller försvinna-atmosfär. Exemplen är varierande där allt från Hultsfredsfestivalen, Österlen, Färgfabriken Norr och den danska staden Holstebro diskuteras.

Kultur, och allt som möjligen kan innefattas i detta begrepp, har blivit allt viktigare för platser då samhället gått från industriproduktion till ett kunskapssamhälle där upplevelse är ordet som får gamla, döende industristäder att återupplivas. Kulturens kraft samlar ambitiöst in erfarenheter kring detta, delar med sig av misstag, lärdomar och framgångar ur planerarnas, politikernas och näringslivsledarnas perspektiv. Många intressanta frågor tas upp och matnyttiga svar ges i form av lyckliga exempel på hur människor tillsammans lyckas åstadkomma ett lokalt liv där mening och värde går att hitta.

Mycket av det som beskrivs innefattas av begreppet cultural planning. Men i detta begrepp finns också givet en vinna eller försvinna-variabel. Eller kan verkligen alla platser, sömniga efter industriernas flytt öster ut, ges ett uppsving av att hitta det som är unikt på just varje plats? För vad är unikhet egentligen? Och har dess värde verkligen samma gräns som en kommun, region eller stat? Den kritik som råder mot denna typ av planering tas inte upp nämnvärt och läsaren får inte ta del av en vidare blick på de konsekvenser denna typ av utveckling kan få. Dock kanske det finns andra forum för de frågorna. Kulturens kraft är ändock en angelägen bok med läsning som alla gånger faller en kommunpolitiker redo för nya äventyr i smaken.

Richard Florida, författaren till “The rise of the creative class”, är tillbaka. Denna gång behandlar han hur den ekonomiska krisen 2008 kommer förändra människors sätt att bo och arbeta i boken “The Great Reset: How New Ways of Living and Working”. Boken bygger på en artikel från 2009 i tidningen The Atlantic. Lyssna pa när Carol Coletta intervjuar Richard Florida om hans nya bok på Smartcityradio här.

Kriser, menar Florida i intervjun, har genom historien betytt förändringar i människors sätt att leva, exempelvis andra världskriget innebar början på tanken på den amerikanska drömmen där ett egenägt singelhus var och till stor del fortfarande är en väsentlig del. Florida menar att 2008 års ekonomiska kris kan ses som en liknande händelse som kommer ge upphov till ett skifte. Den ekonomiska krisen kan ses som ett uppvaknade och som innebär att folk även inser risker i att belåna sig för att köpa hus. I intervjun framför Florida att i och med ett allt flexiblare samhälle kommer en utveckling ske där det inte längre finns en strävan av att äga sitt boende på samma sätt som tidigare. Vi kommer att gå från ett “ownership society” till ett “rental society”. En orsak till detta är en allt mer osäker arbetsmarknad med flexiblare anställningsformer och där det kan vara svårt att förutspå sin framtida inkomst. Unga idag vill inte hamna i samma situation som sina föräldrar gjorde utan kommer snarare välja en lösning där de kan hyra bostad eller bil.

En annan förändring, enligt Florida, kommer vara hur människor (och företag) kommer värdera sin tid på ett annat sätt. Tid kommer bli mer värdefull och därmed kommer tidskrävande transporter mellan arbete och bostad att anses olönsamma. Tid är pengar, menar Florida, och ju mer tid som går åt till att sitta i långa bilköer ju mindre blir samhällsnyttan. Att människor bor närmare sina arbetsplatser behöver inte betyda att de har en fast arbetsplats utan istället kommer utvecklingen fortsätta på det sättet vi ser nu, där en arbetsplats kan vara i stort sett överallt. Det behöver inte vara ett skrivbord på ett kontor utan även på ett cafés uteservering eller på ett tåg.

Som ett led i detta betonar han framväxten av megaregioner. Hela städer kommer i större utsträckning kopplas samman med spårburen trafik, det vill säga tunnelbana, höghastighetståg och så vidare. Detta kommer spränga gränserna för vad vi idag kallar metropolisområden. Dessa kommer bli ännu större och med en allt mer intrigerad ekonomi där kapital och högutbildad arbetskraft kommer bli än mer centrerad än idag.

Hur ska då detta gå till enligt Herr Florida? Han sätter upp tre kriterier för hur städer ska tänka i denna fråga. Det första handlar om att inse att de traditionella industrijobb som nu försvinner i många västerländska städer inte kommer komma tillbaka. För det andra kan städer inte längre lite på att staten ska gå in och rädda dess ekonomi (jämför Saab och Trollhättan). Det tredje, menar Florida, är att ta vara på städers lokala potential. Det gäller att fråga sig vad som är speciellt just för detta område och därefter bygga och utveckla utifrån det. Det handlar inte om att följa mallar med förutbestämda strategier såsom att bygga stora arenor eller landmärken i form av arkitektritade hus. Han kallar det back to basic och refererar till Jane Jacobs, “it’s pure old urbanism”.

Som udpf’s Georgien korrespondent sa tankte jag att jag skulle forsoka meddela om planeringen har i Tbilisi. Faktum ar att jag hittat sa mycket jag vill skriva om men sa lite information om amnet. Man kan borja med att saga att det finns ekonomiska intressen fran en ganska liten elit som skapar omvalvande forandringar i Tbilisis stadsbild. Vid ett besok i Tbilisi kan man  se historien utspela sig i arkitekturen. I staden finner man medeltidsfort, sovjetiska storbyggen, orientaliska byggnadsstilar, art nouveau byggnader och de klassiska georgiska balkonger hangades ut fran varje hus. Delar av staden restaureras sakta men mycket av georgiens kulturarv haller tyvarr pa att skavas bort. Det politiska engagemanget for att restaurera byggnader (var av de flesta ar bostadsratter for “urban dwellers”) ar langt ifran stort men forsok gors att engagera manniskor i dessa fragor.

Identity and Spirit of Old Tbilisi hette konferensen som under helgen pagick i Tbilisi. Den internationella konferensen var oppen och alla som ville  delta. Arrangorerna (British Council, Goethe Institute, the Directorate for Cultural Heritage of Norway, Georgian Arts and Culture Centre Istoriali, and ICOMOS Georgia) hade bjudit in bade lokala och internationella experter for att diskutera Georgiens kulturarv och stadens sjal. Det holls forelasningar och disskutions grupper om vad som behovs goras och hur man ska ga tillvaga rent praktiskt vid en restaurering.

En del av projektet/konferensen var aven att bjuda in arkitekturstuderande fran Tbilisi for att skapa intresse for restaurering bland den yngre generationen. Under veckan fortsatter initiativet som en workshop dar eleverna far i uppgift att skapa modeller pa fyra hus som de restaurerat enligt de kriterier de lart sig under helgen. Efter workshopens slutpresentation pa fredag kommer 6 “vinnare” att utses och darmed fa chansen att resa till Norge och Tyskland pa studieresa med kulturarvsbevaring som huvudtema. Cirka 140 personer deltog under helgen varav var 65 arkitekturstuderande.

Generellt i kulturarvsfragan, har i Tbilisi, kan man saga att den befinner sig pa detaljniva. Ingen av de lokala experterna talade sarskillt mycket om att behalla stadens skala utan mer om specifika fonster, balkonger och kakelplattor. Jag fick inte heller nagon information om var man tyckte att restaureringen hade gatt bra i staden utan bara skrckexempel pa hur man renoverat fel och forstort husen. Manga av konferensens deltagare skyllde pa att boende inte tog hand om sina hus och inte brydde sig men faktum ar att dessa hus i stor utstrackning bebos av manniskor med sma ekonomiska tillgangar och renoveringen sker darefter (inget som jag tycker man kan beskylla boende for).

Att bevara byggnader och ta tillvara pa Tbilisis sjal ar valdigt viktigt for att ge kommande generationer chansen att uppleva vad Tbilisi en gang var och inte bara vad det blivit men det skulle aven vara intressant att diskutera fragan utifran sociala perspektiv. Tillexempel vore det intressant att ta upp fragan om gentrifiering nagot som helt saknades under konferensen. Den 7 juli kommer Goethe instituitet, har i Tbilisi,  att ha en utstallning av elevernas modeller och det kommer bli spannande att se vad eleverna sett som viktigt att bevara och hur de gatt tillvaga.

Pa bilderna visas ett hus i Sololaki, Tbilisi och “Bridge of Peace” en nybyggd (och ytterst omdiskuterad) bro mitt i Old Tbilisi.