Onsdagen den 4e mars hölls ett seminarium under rubriken ”Kan fysisk planering påverka segregation?” på KTH i Stockholm. Seminariets syfte var att främja diskussionen mellan privata och kommunala planerare, samt mellan teori och praktik. Inbjudna att tala var Elisabeth Lilja docent i sociologi, Stockholms Universitet, Torsten Malmberg från Stockholms stadsbyggnadskontors strategiska avdelning och Sven Bergenstråhle från Hyresgästföreningen. Medverkade gjorde även Arkitekter utan gränser.
De inbjudna talarna var inte helt överens om grunden till segregationen. Men de var däremot eniga om att segregationen är ett faktum, som dessutom ökat. De såg också liknande lösningar på problemet – att planeringen måste förändras. Inifrånperspektivet måste få större del i planeringen, bl.a. genom dialog och delaktighet. De privata exploatörerna bör också komma in senare i planeringen, så att det inte är deras intressen som styr.
Rent fysiskt måste större fokus fästas vid det offentliga rummets utformning. Framförallt måste gränser mellan områden byggas bort och kopplingar och mötesplatser skapas. Att förbättra kommunikationerna till de mest segregerade områdena är avgörande i den integrerande processen. Att tvinga in en större blandning i de ofta väldigt homogena områdena var också en lösning som fördes fram. Med en blandning av verksamheter, upplåtelseformer och bostadsstorlekar i större utsträckning skulle i förlängningen sammansättningen av boende bli mer blandad.
Segregetionen är en fråga som måste lösas med ett helhetsgrepp, både politiskt och fysiskt, men med en ökad omsorg om de utsatta områdenas offentliga miljö kan planerarna ändå bidra med en viktig pusselbit i arbetet för ökad integration.
‘Det är inte säkra lås som är trygghet, trygghet är att inte behöva låsa om sig’
/Sven Bergenstråhle
Gästskribent
Hanna Fürstenberg Danielsson
Student vid Samhällsplanerarprogrammet, Stockholms Universitet
5 kommentarer
Frida skriver:
Mar 10, 2009
Bra jobbat Hanna!
Jag tror också på blandade upplåtelseformer och verksamheter, men framförallt dialogen! Människor måste få synas och höras i planeringen och även högre instanser än den kommunala måste lyssna. Även fast en dialog öppnas och förbättringar börjar ske så får det aldrig bli på invånarnas bekostnad. Byggandet av det som idag har blivit segregerade områden var ett initiativ som togs på statlig nivå och på statens bekostnad, borde inte upprustning och förbättring därför vara något som ska finansieras av densamma? Denna fråga knyter också an till tidigare artiklar om Järvalyftet, till exempel. Chockhöjning av hyror på grund av exempelvis lyxrenoveringar är inte ett alternativ och skulle inte bara öka segregationen utan även snabba på den.
Hanna F D skriver:
Mar 10, 2009
Tack Frida! Dialogen är absolut det viktigaste medlet i planeringen. Det blev inte minst tydligt förra våren när vi genom SPL intervjuade boende i Husby om Järvalyftets planer för upprustning där. Ingen vi talade med var då positiv till de planerade förändringarna. De hade däremot många egna önskningar på vad som istället borde göras. De vanligaste önskemålen var en ökad blandning av funktioner i området, samt bättre kommunikationer. Detta pekar på att även de andra slutsatserna som drogs på seminariet är viktiga.
Majoriteten av de som står i stockholms stads bostadskö vill helst bo i innerstaden. Om man då frågar sig vad som är så speciellt med innerstaden blir blir just blandningen och kommunikationerna bland det mest utmärkande. Inom tullarna är det inte ovanligt att hitta restauranger, affärer, kontor, dagis och bostäder i samma kvarter t.ex. I ytterstaden är det desto ovanligare. Men med en satsning på detta även i förorterna skulle innerstaden växa och kanske fler föredra att bosätta sig där.
Frågan om vem som ska betala är mer komplicerad, men det vore kanske rimligt om fastighetsägarna bekostade nödvändig upprustning (inte lyxsanering) och sedan få bidrag från stad och/eller stat till önskvärda ombyggnationer.
Stefan skriver:
Mar 15, 2009
Jag är kanske född med en negativ själ, men jag tror att samhällets grund måste förändras om vi skall bli av med segregationen i samhället.
Även om vi bygger bort fysiska gränser mellan områden och diversifierar beståndet av bostäder har jag ändå känslan av att människor med vissa egenskaper kommer samlas på sammma plats. Både för att de vill och för att de är tvungna. De fysiska gränserna går möjligen att bygga bort, men de sociala gränserna kommer ändå finnas kvar.
Jag tror att enda möjligheten till att besegra segregation som den ser ut idag är att tvångsflytta människor vilket varken är en god eller genomförbar ide. Det vi istället måste göra är att se segregationens goda sidor, för det måste även finnas såna. Som jag nyss skrev så tror jag att folk väljer att bo på en plats av två olika skäl:
1. De vill bo där.
2. De har inte möjlighet att bo någon annanstans
Det är nummer 2 som är problemet, människor måste ha möjligheter att bo på bättre platser än i förorten. Visst, de kanske har det, men många väljer att bo där. För man kan faktiskt trivas där (nummer 1) av olika anledningar, såsom det sociala nätverket. Det vi då skall göra är att skapa möjligheter för dessa människor som är likvärdiga de som finns för människor i andra sociala kontexter, i andra områden.
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga, förutom att jag inte tror att segregation går att planera eller bygga bort. Det finns där av en anledning som vilar på samhällets uppbyggnad och människans inställning. Både gott och ont.
Hanna F D skriver:
Mar 19, 2009
Hej Stefan! Utan tvekan är segregationen ett problem som först och främst måste motverkas politiskt. Men som planerare måste ambitionen ändå vara att verka för att förbättra den fysiska miljön så att folk bor kvar/ flyttar till förorten av anledning 1.
Stefan skriver:
Mar 20, 2009
Javisst. Möjligheter för människor som bor i dessa områden måste förbättras, och kan kanske så göras med hjälp utav den fysiska planeringen. Men segregationen är inget som kan lösas med detta verktyg.