Storefront for Art and Architecture är en organisation med sin bas i New York som med syftet att hitta innovativa positioner inom konst och arkitektur anordnar utställningar, konstnärssamtal, filmvisningar och ger ut tidskrifter och böcker.

Just nu pågår utställningen Sacred Spaces in Profane Buildings, vilket fungerar som ett offentligt arkiv där vem som helst är välkommen att rapportera in platser runt om staden som används i religiöst syfte. Alltså rum och platser som inte är skapade med syftet att utöva religion i utan har tagits i anspråk av invånare på eget initiativ. Syftet är att kartera staden på ett nytt sätt där mångfald och pluralism görs synligt och på så sätt skapar en ny bild av en stad som i andra sammanhang beskrivs som en av världens mest sekulariserade städer. Projektet söker sig innanför ytan och bortanför mainstream-representationerna av New York City.

Pågår mellan 14 september och 5 november.

Politiker och fastighetsrepresentanter från Stockholms län har varit i New York och tittat på Bryant Park, känd för att ha varit ett tillhåll för knarkare och hemlösa men nu ha blivit bl.a. centrum för New Yorks modevecka. Ett härligt och trevligt tillhåll mitt på Manhattan kan tyckas men UDPF önskar ändå att ge dessa representanter från Stockholm Sharon Zukins bok The Culture of Cities som höstläsning, samt en funderare på vad Private-Public-Partnership egentligen ger för konsekvenser på en redan segregerad stad, som Stockholm sorgligt nog är.

Titta på SVTs inslag här.

Berättelserna om folkhemmet och välfärden är många. De är historier som spelas upp gång på gång, som planerarstudent refereras det ständigt till vad denna generation samhällsbyggare åstadkom kring mitten av förra seklet. Maria Schottenius recenserade i DN (2011-07-08)sommarens utställning på Kalmar konstmuseum. The return of the losers presenterar verk från konstnärer födda under 70- och 80-talen och är ett resonemang och en dialog med, för och av en generation som beskrivs som bortglömd. Detta bygger på de nationalekonomiska beräkningar som visar att dagens 20- och 30-åringar faktiskt kommer att få det sämre än sin föräldrageneration, alltså en generation som blev över när modernismens välfärd inte rymde mer och fler. En ganska oroväckande beräkning som Kalmar konstmuseum menar kommer framtvinga en omformulering av den nordiska välfärdsstaten.

Välfärdsstatens stora grundpelare bygger på social trygghet oavsett din placering i samhällets stege. Arbete, bostad, sjukvård, utbildning, ja vi har hört det förut. Just detta beskriver Conny Blom i sitt verk Folkhemmet. Upptryckt på papper finns 150 olika planlösningar. Alla är lägenheter han och hans sambo sökt men inte fått. Samtidigt står de svenska politikerna i Almedalen och lovar ett minskat socialt skydd från staten till det rabatterade priset av några utlovade extra hundralappar i plånboken. Schottenius beskriver samhällsbyggarna som en vuxengeneration som lagt av sig ansvaret. Är det inte lättare att var och en sköter sitt nu när 80-talet brutit av och gjort det svårt att fullfölja välfärdssamhället? Det är faktiskt inte lika kul nu när pengarna tagit slut.

Ja, är det inte så det är? Sommaren inleddes med en von Triersk melankoli svår att förhålla sig till och har fortsatt med de ofattbart tragiska händelser i Norge som återigen förklarar för oss att trygghet och naivitet är inte längre en självklar del av vårt samhälle.

Men hur kan denna glömda generation agera i ett irrationellt och individbaserat samhälle? Vart denna generations samhällsbyggare kan hitta den nya välfärden är en fråga som bör få sin rättmätiga plats när allt från bostadspolitik och samhälle till konst diskuteras.

The return of the losers visas på Kalmar konstmuseum fram till 4 september.

Bild tagen från Monica Sands bok Konsten att gunga från 2008.

Can gravitation be cancelled? from Monica Sand on Vimeo.

I veckan meddelade P1 Morgon genom teknikhistorikern Per Lundin att allt som oftast tenderar politiska beslut att gå till biltrafikens favör snarare än att gynna cykel, gång och kollektivtrafik. Ett externt, motorvägsnära, köpcentrum slinker, enligt reportaget, lättare igenom beslutsproceduren än de som ger en långsiktig stadsutveckling. När detta sker samtidigt som antalet cyklister ökat med 75% och anslagen till cykelbanor minskat med 80% ger det ett inkonsekvent och något kontraproduktivt intryck, även om vissa skulle hävda att dessa båda utvecklingar varken kan eller bör jämföras, att de jobbar mot olika mål. Naturligtvis är frågan om ekonomi alltid närvarande och det är i denna styrande faktors närhet som kortsiktiga beslut blir fler och lättare att ta.

Hur som helst menar Regina Kevius, Stockholms nya stadsbyggnadsborgarråd, att promenadstaden och bilsamhällets fortsatta utveckling inte är en motsättning utan en nödvändighet för att kunna fånga in invånarnas fria vilja. Ett förhållningssätt som visserligen ger oss ett fritt val men samtidigt skjuter undan den obekväma men trängande frågan om klimatförändringar. Bort från partipolitiken till individen, ett ansvar tungt om något att axla på personnivå. Och på något sätt känns det lite trött att den politiska makten, oavsett ideologisk hållning, slirar undan och glider på frågan. Trots att det uppenbarligen finns statistiskt underlag för att hävda att det är cykeln det bör satsas på handlar man i motsatts till detta; ett bilsamhälle där transporter burna av fossilt bränsle ses som vår framtid.

Men idag kan man spåra en förvirring kring vad det offentliga rummet egentligen är, och vad som karaktäriserar det. Dels finns det en konsensus och gemensam samling kring Jane Jacobs teorier kring vad urbanitet är, teorier som på många vis stämmer in på flanörromanernas bild av det urbana. Precis som de också stämmer väl in på dagens behov av att finansiera ett offentligt rum med hjälp av kommersiella intressen, ett scenario som kan ses i Bibliotekstan. Privata rum ger alltså allt som ofta illusionen av att vara offentliga.

Richard Florida är en annan teoretiker som skaffat sig hängivna anhängare över hela västvärlden. Floridas idéer om den kreativa klassens benägenhet att samla sig geografiskt och samtidigt identifiera sig runt shoppingvanor och livsstilskonsumtion beskriver väl hur konsumtionen positionerar sig i staden och hur det offentliga rummet formas utifrån detta. Men finns det en urbanitet utan konsumtion? Vilka komponenter kan reduceras från detta begrepp utan att det töms? Den allmänna missnöjdheten med den modernistiska planeringen skvallrar om hur vi vill värna om de typiska karaktärsdragen och hur vi krampaktigt måste åstadkomma stadslikt i planeringen för att återkoppla till det vi definierar som det urbana. Då med butiker, caféer och folkvimmel som stora ledstjärnor. Konsumtion är, och har alltid varit, en fundamental grund för stadens existens. Idag står vi dock inför det faktum att vi för länge sedan nått en övre gräns för konsumtionsnivån i en hållbar livsstil. Finns det alternativ för hur staden ska kunna definieras som urban utan att konsumtionen står främst i det offentliga rummet och kräver sin, egentligen kanske lite oförtjänta, uppmärksamhet?

UDPF firar höst i bästa manér, varav vi denna veckan tackar Newsmill för de månader som gått på Stora Bostadsbloggen. I höstmörkret vill vi också tipsa om The Wilderness Downtown en sida om staden, barndomen och naturen!

Människan har helt klart ett komplext förhållande till staden som sin levnadsmiljö, ett slags existensiellt användargränssnitt som undersöks och analyseras genom littertur, musik och film. Jag tänker inte skriva så mycket mer om saken just nu men läs gärna Sanna Samuelssons fina text om staden. Eller titta på filmen nedan.

Under veckan har ett artikelseminarium, Boende för alla?, pågått på Newsmill i samarbete med Hyresgästföreningen och BoKlok. Bland annat har Barbro Engman, Mats Odell, Elsa Reimerson och Oskar Lavelid bidragit med artiklar och i dag är det vår tur att debattera.