I filmen får husets invånare berätta om sina visioner för bostadsområdet. De flesta idéerna utgår från småskaliga förändringar för att kunna förbättra den storskaliga stadsplaneringen. I upprustningen av området handlar om att kunna ta tillvara på de boendes egna idéer och tankar. Filmen visar att att med relativt små medel skulle det också gå att genomföra betydande förbättringar för människorna som bor och vistas i området.

Sen är filmen förövrigt väldigt snygg också…

(Cred till Arbetsbok där jag hittade filmen.)

Globaliserings- och urbaniseringsprocesser har kommit att skapa en stark konkurrens bland världens ”ledande” storstäder. Men vilka kvalitéer söker vi och vilken stad arbetar med att utvecklas i linje med dina preferenser?

För att vi ska slippa testa oss fram i storstadsdjungeln och snabbt och enkelt få reda på vilken stad som passar våra preferenser bäst kan man därför nu göra testet Urbanology Online. Genom att besvara på 10 ja och nej frågor där olika aspekter som innovation, transport, hälsa, hållbar utveckling och ”lifestyle” vägs mot varandra för att hitta just Din framtidsstad.

Ideen med projektet BMW Guggenheim Lab är enligt museet att skapa ”dels en urban tankesmedja, dels ett kulturhus och en samlingsplats, Lab’s tanke är att inspirera det offentliga samtalet i städer runt om i världen”. Ett bra och kul initiativ tycker vi på UDPF!

Storefront for Art and Architecture är en organisation med sin bas i New York som med syftet att hitta innovativa positioner inom konst och arkitektur anordnar utställningar, konstnärssamtal, filmvisningar och ger ut tidskrifter och böcker.

Just nu pågår utställningen Sacred Spaces in Profane Buildings, vilket fungerar som ett offentligt arkiv där vem som helst är välkommen att rapportera in platser runt om staden som används i religiöst syfte. Alltså rum och platser som inte är skapade med syftet att utöva religion i utan har tagits i anspråk av invånare på eget initiativ. Syftet är att kartera staden på ett nytt sätt där mångfald och pluralism görs synligt och på så sätt skapar en ny bild av en stad som i andra sammanhang beskrivs som en av världens mest sekulariserade städer. Projektet söker sig innanför ytan och bortanför mainstream-representationerna av New York City.

Pågår mellan 14 september och 5 november.

Den gudomliga boutiquen är en utställning av Katarina Elvén & Karin Lindh som behandlar frågor om konsumtionens bilder, objekt och historia. Färgfabriken som visar utställningen den 25 augusti – 16 oktober 2011 beskriver utställningen med följande ord ”varuhusen kom under 1900-talet att bli den moderna tidens tempel och i över ett sekel har konsumtionspalatsen varit ett givet inslag i stadsbilden och i vardagslivets förströelse. Konstnärerna följer dessa spår bakåt i tiden, tittar på hur förförelsens och sedermera kapitalismens estetik en gång uppstod och hur konsten, konsumtionen och religionen överlappat, ersatt och bytt plats med varandra”.

Damernas Paradis – Onsdagen den 14 september kl. 19–21 på Färgfabriken

Damernas paradis är en afton där de inbjudna konstnärerna Ulrika Sparre, Petra Axelsson och Maja Hammarén presenterar var sitt verk som en del i utställningen Den gudomliga boutiquen. Under kvällen kommer publiken att få ta del av:


Allt är bra av Ulrika Sparre
Ulrika Sparres Allt är bra utgår från en idé om gamla tidens stadsvakt, också kallad tornväktaren som vaktar staden på natten när dess invånare sover.
Allt är bra sker med jämna mellanrum under kvällen.

Scented Light of Paradise av Petra Axelsson
Petra Axelsson visar nio dioramor med namn från kända parfymtillverkare.
I shopen kl 19.20 och 19.40. Begränsat antal platser.

A History of Shit en föreläsning av Maja Hammarén
I takvåningen. Insläpp 20.00-20.15.

För mer information om Den gudomliga boutiquen och Damernas Paradis klicka här!

Ytterligare ett verktyg för dialog är Arkitektur Stockholms blogg, där man under augusti kommer att kunna läsa kända Stockholmsprofilers åsikter om huvudstaden. Även här finns utrymme för alla att uttrycka åsikter och tankar om förslaget. På onsdag den 17 augusti bjuder lokalavdelningen FFS Stockholm-Mälardalen in till en mötesplats kring Arkitektur Stockholm i Studion på Kulturhuset i Stockholm. Evenemanget pågår mellan 17.00 -18.30 och är en kreativ mötesplats om samrådsförslaget och den pågående utställningen. För mer information om mötesplatsen tryck här och här om du vill läsa planförslaget.

Berättelserna om folkhemmet och välfärden är många. De är historier som spelas upp gång på gång, som planerarstudent refereras det ständigt till vad denna generation samhällsbyggare åstadkom kring mitten av förra seklet. Maria Schottenius recenserade i DN (2011-07-08)sommarens utställning på Kalmar konstmuseum. The return of the losers presenterar verk från konstnärer födda under 70- och 80-talen och är ett resonemang och en dialog med, för och av en generation som beskrivs som bortglömd. Detta bygger på de nationalekonomiska beräkningar som visar att dagens 20- och 30-åringar faktiskt kommer att få det sämre än sin föräldrageneration, alltså en generation som blev över när modernismens välfärd inte rymde mer och fler. En ganska oroväckande beräkning som Kalmar konstmuseum menar kommer framtvinga en omformulering av den nordiska välfärdsstaten.

Välfärdsstatens stora grundpelare bygger på social trygghet oavsett din placering i samhällets stege. Arbete, bostad, sjukvård, utbildning, ja vi har hört det förut. Just detta beskriver Conny Blom i sitt verk Folkhemmet. Upptryckt på papper finns 150 olika planlösningar. Alla är lägenheter han och hans sambo sökt men inte fått. Samtidigt står de svenska politikerna i Almedalen och lovar ett minskat socialt skydd från staten till det rabatterade priset av några utlovade extra hundralappar i plånboken. Schottenius beskriver samhällsbyggarna som en vuxengeneration som lagt av sig ansvaret. Är det inte lättare att var och en sköter sitt nu när 80-talet brutit av och gjort det svårt att fullfölja välfärdssamhället? Det är faktiskt inte lika kul nu när pengarna tagit slut.

Ja, är det inte så det är? Sommaren inleddes med en von Triersk melankoli svår att förhålla sig till och har fortsatt med de ofattbart tragiska händelser i Norge som återigen förklarar för oss att trygghet och naivitet är inte längre en självklar del av vårt samhälle.

Men hur kan denna glömda generation agera i ett irrationellt och individbaserat samhälle? Vart denna generations samhällsbyggare kan hitta den nya välfärden är en fråga som bör få sin rättmätiga plats när allt från bostadspolitik och samhälle till konst diskuteras.

The return of the losers visas på Kalmar konstmuseum fram till 4 september.

En liten film om slussens framtid. För mer information klicka här eller besök utställningen om slussens framtid mellan den 3 maj och den 19 juni på Peter Myndes Backe 3.

Öppettider
Mån-fre: 12.00 – 18.00 (torsdagar kvällsöppet till 20.00)
Lör-sön: 12.00 – 16.00
Obs! Stängt 2, 4, 5 och 6 juni.

Flera inbjudna talare höll föredrag under dagen och åhörarna fick höra perspektiv på frågan från såväl Tillväxtverket, Imagine Helsingborg till konstnärerna som gjort den nu permanentade installationen ”Colour by Numbers” i Ericssons före detta fabrikstorn.

Kan man och ska man planera in konstnärliga uttryck i staden och kan man skapa kreativa kluster i hållbarhets perspektiv? Flera av de inbjudna föreläsarna talade om hur konsten och konstnärerna borde involveras tidigare i en planeringsprocess och få vara med och utforma rummet från början istället för att, som ofta händer idag, tilldelas en plats i redan skapade rum. Möjligheterna och fördelarna med temporära konstutställningar i offentliga rum kom även fram. Idag tänker man långsiktigt på konst som en statisk staty eller monument mer än som rörliga installationer i stadsbilden. De rörliga temporära installationerna skulle kunna hjälpa stadsrummet att förändras och skapa förnyelse i staden. UDPF gillar iden av att både ta in kreatörer av olika slag tidigt och att skapa ett föränderligt stadsrum som kan förändras under tid på det sätt vi anser stadsbilden förändras under tid.

Fallet Telefonplan som en plats för kreativa näringar och konst diskuterades med blandade åsikter. Konstfacks flytt tillstadsdelen har inneburit en ny identitet för platsen. Dock hävdade en åhörare att priserna på platsen gjorde det svårt för små och unga företag att kunna verka i stadsdelen. Medan andra uttalade en glädje i att ha hittat en plats som de kan verka och utvecklas i symbios med andra kreativa näringar.

Meningarna var alltså många och delade om kreativiteten i stadsplanering dock verkade alla kunna enas om att det är viktigt att även dessa värden kan komma att genomsyra planeringen. Att släppa in fler aktörer i planeringen och skapa dialog tidigt mellan planerare och konstnärer/kreatörer som arbetar på platsen och för platsen framhölls därför som viktigt.

Ett av projektet på utställningen var Hubert Klumpners och Alfredo Brillembourgs linbana i området San Agustin i staden Caracas. San Agustin är ett område som till stor del består av kåkstäder med bristfällig infrastruktur och samhällsservice. Området var till stor del avskiljt från resten av staden och därför fanns en vilja att länka samma San Agustin med resterande staden. Planen var först att riva en stor del av husen för att kunna uppföra vägar.  Detta skulle självklart få förödande konsekvenser för de många boende och istället för vägar byggdes linbanan. Tanken var också att stationshusen skulle innehålla sociala inrättningar som skolor, bibliotek och vårdinrättningar, något som än så länge endast är påbörjat.

Den sociala arkitekturen är ett välkomnade inslag i planeringen. Det krävs, vilket röster också framför i reportaget, mer än bara märkesbyggnader för att uppnå den hållbara stad som vi eftersträvar. Frågan är också om det inte krävs ett nytt sätt att se på urbana miljöer.

Jan Åman tar i sitt kapitel Den nya staden i boken Framtiden är nu upp en ny syn på urbanism och framtidens stadsideal. Den bild vi har av urbanitet idag härstammar från västerländska städer som växte sig stora under 1800-talet. Det är Baudelaires Paris och Dickens London som hjälpte till att mytologiserade bilden av staden. En bild som vi idag har som ideal inom stadsplaneringen, inte minst i Stockholm. Men det är också menar Åman ett stadsideal som grundar sig i ”den gamla staden”. Åman siar istället om en förändring i synen på urbanitet och hänvisar till Lefevres ord från 1968 som menade att ”urbant liv ännu ej har börjat”. Det är nu den verkliga flytten till städerna sker och framförallt i de folkrika världsdelarna Afrika och Asien – och de städer som växer fram där ser helt annorlunda ut från vårt västerländska stadsideal. Åman menar att det vi ser i dagens europeiska städer med en utbredning av likartad bomässearkitektur, gallerier och caféer är endast för-urbana tendenser. Den verkliga urbaniteten syns i Afrika och Asien. Istället för urbana städer bör vi se det som urbana regioner där bostadsområden efter bostadsområden växer fram i snabb takt. Men den snabba utvecklingen ställer också till problem – samhällsservicen blir i många fall bristfällig då de boende själva får ordna det som saknas och klyftorna mellan områden växer sig stora.

Likt i San Agustin krävs det kreativa lösningar som utgår från olika områdes förutsättningar gällande befolkningsstruktur, ekonomi, kultur och sociala uppbyggnad. Det krävs att se på urbanitet också på ett annorlunda sätt än ur ett västerländskperspektiv.
”Den nya urbaniteten är en tickande bomb som kommer att kräva lyhördhet” menar Åman. Förhoppningsvis är det just lyhördhet, till skillnad från modernismens syn på den allvetande arkitekten och planeraren, som blir nyckelordet denna gång när social arkitektur förs fram i strålkastarljuset.