I filmen får husets invånare berätta om sina visioner för bostadsområdet. De flesta idéerna utgår från småskaliga förändringar för att kunna förbättra den storskaliga stadsplaneringen. I upprustningen av området handlar om att kunna ta tillvara på de boendes egna idéer och tankar. Filmen visar att att med relativt små medel skulle det också gå att genomföra betydande förbättringar för människorna som bor och vistas i området.

Sen är filmen förövrigt väldigt snygg också…

(Cred till Arbetsbok där jag hittade filmen.)

Dagens nyheter uppmärksammande fenomenet för en tid sedan. I en annons från Svensk Fastighetsförmedling såldes en 20-talsvilla i Jönköping med hjälp av statister i tidstypiska kläder. Alla fotografier var i sepia-tonvilket gav ett gammalt intryck. Fotografierna skapade en känsla av en svunnen tid då huset var nybyggt och berättade en historia om några som skulle kunnat bott där. I detta fall är sanningen inte det väsentliga utan berättelsen och att skapa en känsla av autenticitet.

En annan annons berättar en historia med hjälp av text istället för bild. Genom Världens personligaste bostadsannons (ja, det är rubriken på annonsen) säljs en lägenhet i södra Stockholm. I annonsen berättar den nuvarande ägaren sin historia med lägenheten.

”Alla bostäder har en historia. Och den är nära sammanvävd med de personer som bott där. Här kommer min berättelse.”

Det är en berättelse om en ljus och lycklig tid i lägenheten…

”Det var i den här lägenheten mitt och min sons nya liv började. Vi bestämde alla regler. Här har det till exempel aldrig bråkats. Däremot har det lekts många hundra timmar med LEGO. Det har byggts jättar, robotar, drakar och allt däremellan. Pirater har gömt undan skatter för soldater, jediriddare har fäktats med skelett och poliser har dansat runt med ovanligt färgglada ninjor. Här har sjungits sånger, ritats teckningar och lästs sagor. Och här har kramats, pussats, killats, busats och skrattats.”

Men tar också upp lägenhetens planlösning ur ett vardagsliv med städ och tvätt…

”Håller du med om att vardagen utgör en stor del av livet? Det är därför det är så viktigt att göra något bra av den. Den här lägenheten underlättar på flera sätt. Den är lättstädad. Köket har alla ytor du behöver för både enklare och mer avancerad matlagning. Tvättstugorna har många lediga tider och du hinner utan problem med sex maskiner varje pass. Föredrar du att ha tvättmaskin och torktumlare i badrummet så finns plats för det. Lägenheten har fyra garderober och ett städskåp. Plus ett rymligt förråd tjugo meter bort på samma plan. Jag och min far har försett det med hyllplan anpassade för flyttkartonger.”

Annonsen om villan i Jönköping gav enligt Svensk Fastighetsförmedling ovanligt många spekulanter och antagligen kommer även Världens personligaste bostadsannons också skapa ett intresse. Om inte annat kan alltid den blå kampfisken Lennart i sonens akvarium vara ett spännande inslag under visningen.

”Om du kommer på visningen, glöm inte att säga hej till Lennart. Lennart är den blå kampfisken i min sons akvarium. Han kallas också Big L, Crazy Len och Lennie the Fish.”

Berättelserna om folkhemmet och välfärden är många. De är historier som spelas upp gång på gång, som planerarstudent refereras det ständigt till vad denna generation samhällsbyggare åstadkom kring mitten av förra seklet. Maria Schottenius recenserade i DN (2011-07-08)sommarens utställning på Kalmar konstmuseum. The return of the losers presenterar verk från konstnärer födda under 70- och 80-talen och är ett resonemang och en dialog med, för och av en generation som beskrivs som bortglömd. Detta bygger på de nationalekonomiska beräkningar som visar att dagens 20- och 30-åringar faktiskt kommer att få det sämre än sin föräldrageneration, alltså en generation som blev över när modernismens välfärd inte rymde mer och fler. En ganska oroväckande beräkning som Kalmar konstmuseum menar kommer framtvinga en omformulering av den nordiska välfärdsstaten.

Välfärdsstatens stora grundpelare bygger på social trygghet oavsett din placering i samhällets stege. Arbete, bostad, sjukvård, utbildning, ja vi har hört det förut. Just detta beskriver Conny Blom i sitt verk Folkhemmet. Upptryckt på papper finns 150 olika planlösningar. Alla är lägenheter han och hans sambo sökt men inte fått. Samtidigt står de svenska politikerna i Almedalen och lovar ett minskat socialt skydd från staten till det rabatterade priset av några utlovade extra hundralappar i plånboken. Schottenius beskriver samhällsbyggarna som en vuxengeneration som lagt av sig ansvaret. Är det inte lättare att var och en sköter sitt nu när 80-talet brutit av och gjort det svårt att fullfölja välfärdssamhället? Det är faktiskt inte lika kul nu när pengarna tagit slut.

Ja, är det inte så det är? Sommaren inleddes med en von Triersk melankoli svår att förhålla sig till och har fortsatt med de ofattbart tragiska händelser i Norge som återigen förklarar för oss att trygghet och naivitet är inte längre en självklar del av vårt samhälle.

Men hur kan denna glömda generation agera i ett irrationellt och individbaserat samhälle? Vart denna generations samhällsbyggare kan hitta den nya välfärden är en fråga som bör få sin rättmätiga plats när allt från bostadspolitik och samhälle till konst diskuteras.

The return of the losers visas på Kalmar konstmuseum fram till 4 september.

Olika representanter från föreningar och politiska utskott kom för att diskutera och debattera om frågor gällande ungas boendesituation. Debatten påminde om det man har hört tidigare, intresseorganisationer visar på problemen för unga att hitta bostad och politiker och byggherrar försvarar sig med att säga att det är många andra infrastrukturprojekt som pågår just nu och att allmänheten är för negativa till nybyggnationer. Idéer och lösningar presenteras, men när det handlar implementering och vem som ska stå för kostnaden var som vanligt oklart vid slutet av diskussionen.

Vi på UDPF tycker att unga är en viktig och stor grupp i dessa frågor men de står långt ifrån ensamma inför denna situation. Som vi tidigare har debatterat på bland annat Newsmill så finns det flera berörda grupper i samhället med stora svårigheter att säkra en bostad. Ensamstående, låginkomsttagare och personer som är nyanlända till Sverige är några exempel på grupper som är extra utsatta på dagens bostadsmarknad. Viktigt när man ser till dessa grupper är dock att de inte är homogena, grupperna representeras av en mängd olika individer med olika preferenser och möjligheter. Det är därför viktigt, tror vi på UDPF, att skapa en levande och öppen samhällsdebatt där så många som möjligt kan komma till tals.

Ekonomiska aspekter och politiska beslut är det som är avgörande när det gäller bostadsfrågan. Därför måste ansvaret utkrävas av politikerna, det är dem som har möjlighet att påverka bostadsmarknaden i den ena eller andra riktningen. Politiker borde också ställa högre krav på aktörerna i byggbranschen. Att skapa långsiktiga förändringar istället för prestigebaserade beslut är nödvändigt för en fungerande bostadspolitik. Bostadsbristen i storstäderna är uppenbar, den stora lösningen är att bygga fler bostäder. Så börja nu!

Torsdagen den 14 april bjuder Stockholms Byggmästareförening och Hemuppgiften in till debatt och releasemingel för Hemuppgiftens idémagasin. Under eftermiddagen anordnar även jagvillhabostad.nu ett diskussionsmöte. Så här ser eftermiddagen ut:

14.30 Projektledare Tove Sandström presenterar resultatet av jagvillhabostad.nu:s förstudie om medborgardialog
16.00 Debatt: Vem får bo i Stockholm?
17.00 Idémagasinet Hemuppgiften släpps

För mer information och anmälan.

Genom dörrarna kan jag höra hur det samtalas mellan människor i olika åldrar. I hans lägenhet bor nämligen fyra generationers familjemedlemmar. Lägenheten används även som kontor för hans NGO och när telefonen ringer kan jag höra hans kollegor svara och tala raskt på georgiska och ryska.

Jag kom hem här om dagen till min kalla lägenhet som värms upp av ett elelement några timmar varje dag. För att få lite värme kan man ta en varm dusch, det vill säga om vattnet fungerar. För det mesta är detta inget problem men det händer några gånger i månaden att håret får tvättas hos en frisör i någon annan stadsdel då min lägenhet blir utan vatten och att kaffe kokas på, en av Georgiens största exportvaror, bubbelvattnet Borjormi.

Internet kommer och går, nu var det tre dagar sedan jag kunde kolla mejlen och läste nyheterna hemma, precis som vattnet och elen händer detta några gånger i månaden. Det mest pålitliga i min närhet är kvinnan som jag handlar mat av nästan varje dag. Hennes affär är cirka 5-7 m2 och där arbetar hon varje dag i veckan, hon öppnar innan jag går till jobbet och stänger långt efter jag gått hem från mitt 9-5 arbete. Hennes familj består av 10 personer som alla lever på hennes lön. Genom sin affär har hon berättat att hon kan ta ut en lön som räcker till exakt tio bröd om dagen, tio bröd som är nödvändiga för att kunna mäta hennes familj.

Jag läste just upp vad jag skrivit för min kollega som direkt frågade om hon fick komma med en kommentar. Jag tycker att du ska skriva att det du beskriver just nu är vardag för majoriteten av Tbilisi borna, i georgiska standarder lever vi i medelklassförhållanden men i Europeiska sammanhang skulle vi ses som fattiga påpekar hon.

Idag regnar det i Tbilisi och jag tog en promenad på de gropiga gatorna för att möta en vän och äta lite georgisk husmanskost till lunch. Stadens färger sträcker sig från grått till beige, men lyses upp av alla färglada vinterjackor och skyltfönster när man kommer upp till huvudgatan.

De senaste dagarna har de som läser DN kunnat följa artikelserien MITT HEM, MIN BORG: om den tuffa bostadsmarknaden i Stockholm. Varför många kringgår reglerna för studentboende och Stockholm stads bostadskö är några exempel på artiklar, som hittills har varit väldigt läsvärda. Så även idag när självaste statsministern gav sig in i debatten och dömde ut hyresrätten som idé i Stockholms innerstad. Jahaja, jag vet inte om man ska skratta eller gråta efter ett sådant besked. Förvisso medger han att hyreskontrakten är innerstaden är svåråtkomliga och används för att byta till sig en ny bostad. Eftersom möjligheterna till att få en hyresbostad i huvudstadens alla stadsdelar generellt har försvårats, känns inte detta oväntat. Relevant är också frågan om varför en del platser runt om i staden upplever en sämre utveckling än andra, förutsatt att han inte utesluter den andra delen av segregationsaspekten; hur det kan komma sig att viss stad endast är tillgänglig för vissa människor.

Det finns så många ändar på bostadsbristens problematik att det blir svårt att förhålla sig till det som Fredrik Reinfeldt anser vara det stora problemet i innerstaden, alltså hyresrätten som boendeform. Tidigare idag reagerade föreningen Jagvillhabostad.nu på sin hemsida och för bara en liten stund sedan gav hyresgästföreningens ordförande Barbro Engman svar på tal i en artikel på Newsmill.  Fortsättning lär följa.

”Det går utmärkt att bygga nya hyreshus till rimliga kostnader och med höga arkitektoniska ambitioner” skriver Arkitekten Gert Wingårdh och Hyresgästföreningens Barbro Engman i DN artikeln ”Så bygger vi högklassigt för vanliga inkomsttagare”. I artikeln diskuterar de två skribenterna hur den svenska bostadsbristen inte bara skapar konsekvenser för enskilda individer utan även för Sveriges arkitektur. I försöken att bygga billigare bostäder med en enklare bostadskvalitet byggs ofta kortsiktiga och barackliknande byggnader utan ekologiska och estetiska aspirationer.

Det går utmärkt att bygga nya hyreshus till rimliga kostnader och med höga arkitektoniska ambitioner

UDPF har många gånger tidigare skrivit om denna akuta bostadsbristen som råder i Sverige och hur utbudet på lägenheter långt ifrån möter efterfrågan. Det behövs byggas flera hyresrätter och det behövs fort men hur ska detta gå till utan att skapa vad skribenterna kallar ”Ett fulare Sverige” och utan att markant sänka bostads kvaliteten?

Under en tävling bland arkitektstudenter i våras föreslogs  lösningar som baracker, moduler och tillfälliga överbyggnader, med andra ord kortsiktiga lågkvalitets lösningar som svar på problemet. Skribenterna beskriver tävlingsbidragen som helt utan ”nytänkande eller visionära arkitektoniska planer” över huvud taget.

Wingårdh och Engman ser inte lösningen som kökslösa bostäder eller baracker. De lyfter istället fram ett hyresrättsprojekt i Halmstad där kraven på kvalitet och komfort är högt ställda men med en prissättning som passar en medelinkomsttagare. ”Men smakar det så kostar det väl? Inte nödvändigtvis” skriver Wingårdh och Engman. ”Genom att kostnaderna definieras i förväg hålls priset nere. HFAB har garanterat att hyran inte ska överstiga 1.365 kronor per kvadratmeter i 2010 års hyresnivå. Den årshyran innebär att en trea på 77 kvm inte har en hyra som överstiger 8.800 kr i månaden. Är det möjligt i Halmstad är det också möjligt i andra städer”. Produktionskostandstak kan fungera som en drivkraft för nya lösningar idag springer produktionspriserna ofta iväg vilket leder till hyror på orimliga nivåer.

UDPF håller med Wingårdh och Engman om att nu är det dags att ta ett steg framåt, in i framtiden och börja ställa högre krav på kvalitet och komfort inom till exempel uppsatta kostnadsramar. Bostäder som byggs idag ska ha ett långvarit hållbarhets perspektiv såväl ekologiskt som estetiskt och fungera såväl idag som om 50, 75 eller 100 år.

Så kom igen nu byggare och politiker gör Högklassigt + Billigt =Sant till en verklig ekvation!

Dagens Industri

Det viktiga med denna undersökning tycker jag är att den visar att folket har förstått vikten av en utvecklande och ansvarstagande bostadspolitik. Bostadspolitiken kom i skymundan i valrörelsen och den nya bostadsministern Stefan Attefalls lösning på bostadsbristen verkar vara en ökad andrahandsuthyrning . I oktober skrev vi i UDPF ett öppet brev till Attefall på newsmill där vi efterfrågar en politik som aktivt tar ansvar för den bostadsbrist som råder. Det handlar om kraftfulla lösningar som måste till och som också ställer krav på en politisk enighet över blockgränser. Det behövs byggas fler bostäder, många fler, och det behövs lägenheter som alla har råd med. Svenska folket har förstått att avsaknaden av en aktiv bostadspolitik har och fortfarande är en avgörande förklaring till den bostadsbrist vi ser idag. Frågan är när också politikerna ska förstå det?

Jagvillhabostad.nu lanserade förra veckan ett upprop med anledning av ”regeringens torftiga skrivelse i budgeten för 2011 om bostadsbristen bland unga”. Kampanjen går under namnet ”Vi är många som inte upplever bostadsbristen som ett övergående problem” och tanken är att namninsamlingen ska lämnas över till bostadsministern vid årsskiftet. Jag har självklart skrivit under!

”Sydney house prices have tripled over the past two decades, but they have quadrupled in the harbourside suburbs in the east and inner west, figures show.” – Sydney Morning Herald

Fotografen Andrew Merry, som just nu ställer ut på Museum of Sydney, har valt att på bild fånga skapandet av nya förorter i ett ovanifrån perspektiv. På Merrys bilder visas för-fabricerade hus på raka gator med färgglada tak och förmedlar snabbt känslan av en legostad. I delstaten New South Wales, som Sydney är belägget i, är den genomsnittliga boende ytan på nyprodukioner 270 kvm medan tomterna behålls små.

Utbyggnaden av förorterna och Syndeys urban sprawl har också skapat ett beroende av en utbyggnad av trafiken. Nya spagetti junctions och vägar växer up över allt och trycket på övrig infrastruktur och kommunikationsmedel ökar ständigt.

Merry valde att göra en utställning om förorter efter att hans granne tagit upp honom på en helikopter tur över Sydney Harbour bridge och opera huset, två av Sydneys mest kända landmärken, en resa som inte lyckades inspirera honom. När de närmade sig förorterna och de nybyggda områdena kom dock Merrys inspiration.

Ovan och nedan kan ni se några av Merrys bilder, bilder som enligt mig snarare visar ett väldigt inspirationslöst och enformigt samhälle.