Globaliserings- och urbaniseringsprocesser har kommit att skapa en stark konkurrens bland världens ”ledande” storstäder. Men vilka kvalitéer söker vi och vilken stad arbetar med att utvecklas i linje med dina preferenser?

För att vi ska slippa testa oss fram i storstadsdjungeln och snabbt och enkelt få reda på vilken stad som passar våra preferenser bäst kan man därför nu göra testet Urbanology Online. Genom att besvara på 10 ja och nej frågor där olika aspekter som innovation, transport, hälsa, hållbar utveckling och ”lifestyle” vägs mot varandra för att hitta just Din framtidsstad.

Ideen med projektet BMW Guggenheim Lab är enligt museet att skapa ”dels en urban tankesmedja, dels ett kulturhus och en samlingsplats, Lab’s tanke är att inspirera det offentliga samtalet i städer runt om i världen”. Ett bra och kul initiativ tycker vi på UDPF!

Storefront for Art and Architecture är en organisation med sin bas i New York som med syftet att hitta innovativa positioner inom konst och arkitektur anordnar utställningar, konstnärssamtal, filmvisningar och ger ut tidskrifter och böcker.

Just nu pågår utställningen Sacred Spaces in Profane Buildings, vilket fungerar som ett offentligt arkiv där vem som helst är välkommen att rapportera in platser runt om staden som används i religiöst syfte. Alltså rum och platser som inte är skapade med syftet att utöva religion i utan har tagits i anspråk av invånare på eget initiativ. Syftet är att kartera staden på ett nytt sätt där mångfald och pluralism görs synligt och på så sätt skapar en ny bild av en stad som i andra sammanhang beskrivs som en av världens mest sekulariserade städer. Projektet söker sig innanför ytan och bortanför mainstream-representationerna av New York City.

Pågår mellan 14 september och 5 november.

Politiker och fastighetsrepresentanter från Stockholms län har varit i New York och tittat på Bryant Park, känd för att ha varit ett tillhåll för knarkare och hemlösa men nu ha blivit bl.a. centrum för New Yorks modevecka. Ett härligt och trevligt tillhåll mitt på Manhattan kan tyckas men UDPF önskar ändå att ge dessa representanter från Stockholm Sharon Zukins bok The Culture of Cities som höstläsning, samt en funderare på vad Private-Public-Partnership egentligen ger för konsekvenser på en redan segregerad stad, som Stockholm sorgligt nog är.

Titta på SVTs inslag här.

Genom dörrarna kan jag höra hur det samtalas mellan människor i olika åldrar. I hans lägenhet bor nämligen fyra generationers familjemedlemmar. Lägenheten används även som kontor för hans NGO och när telefonen ringer kan jag höra hans kollegor svara och tala raskt på georgiska och ryska.

Jag kom hem här om dagen till min kalla lägenhet som värms upp av ett elelement några timmar varje dag. För att få lite värme kan man ta en varm dusch, det vill säga om vattnet fungerar. För det mesta är detta inget problem men det händer några gånger i månaden att håret får tvättas hos en frisör i någon annan stadsdel då min lägenhet blir utan vatten och att kaffe kokas på, en av Georgiens största exportvaror, bubbelvattnet Borjormi.

Internet kommer och går, nu var det tre dagar sedan jag kunde kolla mejlen och läste nyheterna hemma, precis som vattnet och elen händer detta några gånger i månaden. Det mest pålitliga i min närhet är kvinnan som jag handlar mat av nästan varje dag. Hennes affär är cirka 5-7 m2 och där arbetar hon varje dag i veckan, hon öppnar innan jag går till jobbet och stänger långt efter jag gått hem från mitt 9-5 arbete. Hennes familj består av 10 personer som alla lever på hennes lön. Genom sin affär har hon berättat att hon kan ta ut en lön som räcker till exakt tio bröd om dagen, tio bröd som är nödvändiga för att kunna mäta hennes familj.

Jag läste just upp vad jag skrivit för min kollega som direkt frågade om hon fick komma med en kommentar. Jag tycker att du ska skriva att det du beskriver just nu är vardag för majoriteten av Tbilisi borna, i georgiska standarder lever vi i medelklassförhållanden men i Europeiska sammanhang skulle vi ses som fattiga påpekar hon.

Idag regnar det i Tbilisi och jag tog en promenad på de gropiga gatorna för att möta en vän och äta lite georgisk husmanskost till lunch. Stadens färger sträcker sig från grått till beige, men lyses upp av alla färglada vinterjackor och skyltfönster när man kommer upp till huvudgatan.

Ett av projektet på utställningen var Hubert Klumpners och Alfredo Brillembourgs linbana i området San Agustin i staden Caracas. San Agustin är ett område som till stor del består av kåkstäder med bristfällig infrastruktur och samhällsservice. Området var till stor del avskiljt från resten av staden och därför fanns en vilja att länka samma San Agustin med resterande staden. Planen var först att riva en stor del av husen för att kunna uppföra vägar.  Detta skulle självklart få förödande konsekvenser för de många boende och istället för vägar byggdes linbanan. Tanken var också att stationshusen skulle innehålla sociala inrättningar som skolor, bibliotek och vårdinrättningar, något som än så länge endast är påbörjat.

Den sociala arkitekturen är ett välkomnade inslag i planeringen. Det krävs, vilket röster också framför i reportaget, mer än bara märkesbyggnader för att uppnå den hållbara stad som vi eftersträvar. Frågan är också om det inte krävs ett nytt sätt att se på urbana miljöer.

Jan Åman tar i sitt kapitel Den nya staden i boken Framtiden är nu upp en ny syn på urbanism och framtidens stadsideal. Den bild vi har av urbanitet idag härstammar från västerländska städer som växte sig stora under 1800-talet. Det är Baudelaires Paris och Dickens London som hjälpte till att mytologiserade bilden av staden. En bild som vi idag har som ideal inom stadsplaneringen, inte minst i Stockholm. Men det är också menar Åman ett stadsideal som grundar sig i ”den gamla staden”. Åman siar istället om en förändring i synen på urbanitet och hänvisar till Lefevres ord från 1968 som menade att ”urbant liv ännu ej har börjat”. Det är nu den verkliga flytten till städerna sker och framförallt i de folkrika världsdelarna Afrika och Asien – och de städer som växer fram där ser helt annorlunda ut från vårt västerländska stadsideal. Åman menar att det vi ser i dagens europeiska städer med en utbredning av likartad bomässearkitektur, gallerier och caféer är endast för-urbana tendenser. Den verkliga urbaniteten syns i Afrika och Asien. Istället för urbana städer bör vi se det som urbana regioner där bostadsområden efter bostadsområden växer fram i snabb takt. Men den snabba utvecklingen ställer också till problem – samhällsservicen blir i många fall bristfällig då de boende själva får ordna det som saknas och klyftorna mellan områden växer sig stora.

Likt i San Agustin krävs det kreativa lösningar som utgår från olika områdes förutsättningar gällande befolkningsstruktur, ekonomi, kultur och sociala uppbyggnad. Det krävs att se på urbanitet också på ett annorlunda sätt än ur ett västerländskperspektiv.
”Den nya urbaniteten är en tickande bomb som kommer att kräva lyhördhet” menar Åman. Förhoppningsvis är det just lyhördhet, till skillnad från modernismens syn på den allvetande arkitekten och planeraren, som blir nyckelordet denna gång när social arkitektur förs fram i strålkastarljuset.

”Sydney house prices have tripled over the past two decades, but they have quadrupled in the harbourside suburbs in the east and inner west, figures show.” – Sydney Morning Herald

Fotografen Andrew Merry, som just nu ställer ut på Museum of Sydney, har valt att på bild fånga skapandet av nya förorter i ett ovanifrån perspektiv. På Merrys bilder visas för-fabricerade hus på raka gator med färgglada tak och förmedlar snabbt känslan av en legostad. I delstaten New South Wales, som Sydney är belägget i, är den genomsnittliga boende ytan på nyprodukioner 270 kvm medan tomterna behålls små.

Utbyggnaden av förorterna och Syndeys urban sprawl har också skapat ett beroende av en utbyggnad av trafiken. Nya spagetti junctions och vägar växer up över allt och trycket på övrig infrastruktur och kommunikationsmedel ökar ständigt.

Merry valde att göra en utställning om förorter efter att hans granne tagit upp honom på en helikopter tur över Sydney Harbour bridge och opera huset, två av Sydneys mest kända landmärken, en resa som inte lyckades inspirera honom. När de närmade sig förorterna och de nybyggda områdena kom dock Merrys inspiration.

Ovan och nedan kan ni se några av Merrys bilder, bilder som enligt mig snarare visar ett väldigt inspirationslöst och enformigt samhälle.

Men hur tar staden egentligen vara på de verksamheter som var med startade denna bild och på så sätt ”satte staden på kartan”? Tidningen Zitty går igenom ett antal av de (mötes)platser som har varit drivande och medverkat till att ett kreativt klimat kunnat uppstå. Taschels, C/o Berlin, Yaam och Maria am Ostbahnhof är några som nämns. Många av dessa slåss nu mot fastighetsägares stigande priser för att få behålla sina platser i staden. I vissa fall, exempelvis Yaam och Maria am Ostbahnhof har staden sålt marken till utländska fastighetsägare som, självfallet, vill få valuta för pengarna och därmed bygga för mer kapitalstarka verksamheter. Med denna bakgrund frågar man sig däremot; om stadens politiker nu vill framställa Berlin som ”the Creative City”, varför motverkas då de verksamheter som satte grunden för att en sådan bild har fått fotfäste? Borde staden inte istället utnyttja den resurs de faktiskt har och bygga vidare på de verksamheter som redan finns?!

Att ha kvar ett fängelse i de centrala stadsdelarna i de norska storstäderna verkar inte vara populärt, eftersom det blir som en avskild liten enklav gentemot bostadshusen och affärerna runt omkring. Nyligen fick Oslo fengsel 40 miljoner kronor för vidare utveckling av verksamheten, en fördelning som inte talar för någon förflyttning av fängelset. Det behöver dock inte vara en motsättning att ha fängelseanstalter stationerade i en stad, något kriminalvårdschefen för anstalten Saltvik i Härnösand kommenterat i Allehanda.se. Många mindre orter i Sverige har sedan 1990-talet kantats av nedläggningar av både industrier och statlig verksamhet. Genom att förlägga nya fängelser eller flytta existerande anstalter till föreslagna städer som Östersund och Haparanda, skapas nya arbetstillfällen. Självklart råder flera målkonflikter om vilka som är för eller emot anstalter mitt i staden. Statlig kriminalvård eller kulturellt utbud? Arbetstillfällen på en plats eller nya arbetsställen på en annan plats? Satsa på aktuell verksamhet eller omfördela pengarna? Sådana intressemotsättningar tenderar att vara känsliga, medborgarna önskar det ena eller det andra medan politikerna fördelar resurserna. Så kommer det alltid att vara, och istället blir det mer och mer viktigt att göra sin röst hörd i debatten. Exempelvis genom olika kanaler på internet.

Oslo fengsel fångade min uppmärksamhet under min vistelse i Norge i sommar och jag tänkte att med hjälp av lite googlande skulle jag allt kunna framställa ett inlägg här på UDPFs sida. Det visade sig även ge intressant information om en ny anstalt i vårt grannland nämligen Halden fengsel. Fängelset har fått såväl nationell som internationell uppmärksamhet och anledningen är dess komfort och arkitektoniska framtoning. HLM Arkitektur från Bergen som står bakom idén har till och med vunnit Arnstein Arnebergs arkitektpris för byggnaden som invigdes i april 2010.