Återkommande var frågor kring delaktighet, såväl i kulturlivet som i samhället i stort. Vilka var med på konferensen som diskuterade framtidens kultursverige? Vilka var inte där? Vems kultur få ta plats och vems får inte det? Vad menas egentligen med deltagarkultur och hur ser deltagandet ut år 2040? Återkommande var också den nya kultursamverkansmodellen som trädde i kraft i januari i år – en ny modell för regional fördelning av statliga medel till kulturen. Fem försökslän/regioner (Skåne, Norrbotten, Västra Götaland, Gotland och Halland) har under 2010 tagit fram regionala kulturplaner som ska ligga till grund för fördelningen av pengar. Den nya modellen innebär att regionerna, istället för att staten, beslutar vilka kulturinstitutioner som ska tilldelas medel. Detta för att skapa ökat utrymme för regionala variationer. Modellen bygger också på en ökad dialog och samverkan mellan den regionala nivån, kulturlivet och det civila samhället vilket ställer krav på regionerna att se över just det här med deltagande. Vilka är det som blir hörda i kultursammanhang och hur fördelas pengarna?

Om den nya modellen ska bli framgångsrik krävs en mer kommunikativ planering där fler inte bara tillåts utan också aktivt lyfts fram i planeringssammanhang. Att för planerare finna nya sätt att nå ut och samla in underlag. Det handlar om, som modellen också syftar till, att ta reda på länets förutsättningar utifrån de som bor där. Att se invånarna som kulturskapande resurser. En planeringsmodell för detta skulle kunna vara cultural planning som det arbetas med på flera håll runt om i Sverige. Nyligen gav SKL ut en bok om metoden. Regionförbundet Södra Småland ha arbetat med metoden en längre tid och använder också i deras arbete med länets kulturplan. Bland annat vill de just öppna upp planprocessen och som en del i detta går det att följa och delta i arbetet på ett samlat forum för KulturplanKronoberg. Det handlar om att skapa en ökad delaktighet.

Under konferensen kom kulturens roll inom samhällsplaneringen upp flera gånger och Jenny Johannisson lyfte vikten av kulturens roll för samhällsutvecklingen från ett demokratiperspektiv. Kulturen behöver inte något spektakulärt bygge utan kan istället utvecklas och skapa mervärde genom ett stort föreningsliv. Hon poängterade också att problemet med den Florida-anda som vi idag rådet på många håll endast handlar om att locka till sig en viss typ människor, istället för att ta vara på de som finns där.

Jag tänker inte gå in på vad som kom fram under mötet men det viktiga, tycker jag, är att belysa hur jämställdhet ses som en motor för tillväxten. Detta perspektiv är i många fall inte självklart i dagens regionalpolitik, vilket Katarina Pettersson diskuterar i sin text ”Många bäckar små… Jämställdhet och ekonomisk tillväxt i regionalpolitiken” i antologin Regionalpolitikens geografi. Hon visar att jämställdhet och ekonomisk utveckling ofta ses som två skilda företeelser där ekonomisk tillväxt anses överordnat jämställdhetsarbetet.  Arbetet med jämställdhet blir därmed något man ska ta itu med efter man skapat ekonomisk tillväxt.

Jag tror att genom att utveckla jämställdheten kan också ett bättre företagsklimat nås. Jämställdhet ska inte stå som en motpol till tillväxt utan bör betraktas om något som kan bidra till den. I grunden handlar det om att i ett icke jämställt samhälle, där männen har den största andel av makten, försummas en mycket stor mängd kompetens som kvinnor sitter på. Hur kan det vara effektivt ur tillväxtsynpunkt?

Förresten, jag arbetar för tillfället med att undersöka hur jämställdhet kan integreras i kollektivtrafikplaneringen. Om någon har något tips på konkreta metoder och lyckade exempel får ni gärna höra av er.

I dagens blogginlägg på Newsmill skrev jag om en inkluderande stadsutveckling. Där tipsade jag om denna bok. Tänkte således göra det på vår hemsida också. Här kommer därför ett litet boktips som berör stadsplanering. I antologin Bor vi i samma stad? kan man läsa om stadsliv i Sverige och andra delar av Europa. Här framhålls betydelsen av rättvisa och mångfald inom och mellan städer, något jag tror blir allt viktigare inom stadsplanering. Mycket nöje!

Människan har helt klart ett komplext förhållande till staden som sin levnadsmiljö, ett slags existensiellt användargränssnitt som undersöks och analyseras genom littertur, musik och film. Jag tänker inte skriva så mycket mer om saken just nu men läs gärna Sanna Samuelssons fina text om staden. Eller titta på filmen nedan.

Att kultur är en kraft att räkna med i stads- och regionutveckling börjar komma till allt flers insikt. De senaste decennierna har skapat flera exempel som väcker nyfikenhet och ger kommunpolitiker ute i landet önskningar om att kanske kan just deras glesbyggd innehar något unikt att räkna med för att skapa tillväxt och attraktion.

SNS förlag har under våren som gått publicerat en antologi kring ämnet under namnet Kulturens kraft för regional utveckling med Lisbeth Lindeborg och Lars Lindqvist som redaktörer. Antologins skribenter presenterar en rad olika exempel på där kultur i någon form har bidragit till att vända en stad eller regions utveckling till en positiv sådan och därmed satt platsen på kartan, en nödvändig åtgärd då städer och platser idag allt mer konkurerar i en vinna eller försvinna-atmosfär. Exemplen är varierande där allt från Hultsfredsfestivalen, Österlen, Färgfabriken Norr och den danska staden Holstebro diskuteras.

Kultur, och allt som möjligen kan innefattas i detta begrepp, har blivit allt viktigare för platser då samhället gått från industriproduktion till ett kunskapssamhälle där upplevelse är ordet som får gamla, döende industristäder att återupplivas. Kulturens kraft samlar ambitiöst in erfarenheter kring detta, delar med sig av misstag, lärdomar och framgångar ur planerarnas, politikernas och näringslivsledarnas perspektiv. Många intressanta frågor tas upp och matnyttiga svar ges i form av lyckliga exempel på hur människor tillsammans lyckas åstadkomma ett lokalt liv där mening och värde går att hitta.

Mycket av det som beskrivs innefattas av begreppet cultural planning. Men i detta begrepp finns också givet en vinna eller försvinna-variabel. Eller kan verkligen alla platser, sömniga efter industriernas flytt öster ut, ges ett uppsving av att hitta det som är unikt på just varje plats? För vad är unikhet egentligen? Och har dess värde verkligen samma gräns som en kommun, region eller stat? Den kritik som råder mot denna typ av planering tas inte upp nämnvärt och läsaren får inte ta del av en vidare blick på de konsekvenser denna typ av utveckling kan få. Dock kanske det finns andra forum för de frågorna. Kulturens kraft är ändock en angelägen bok med läsning som alla gånger faller en kommunpolitiker redo för nya äventyr i smaken.

Kriser, menar Florida i intervjun, har genom historien betytt förändringar i människors sätt att leva, exempelvis andra världskriget innebar början på tanken på den amerikanska drömmen där ett egenägt singelhus var och till stor del fortfarande är en väsentlig del. Florida menar att 2008 års ekonomiska kris kan ses som en liknande händelse som kommer ge upphov till ett skifte. Den ekonomiska krisen kan ses som ett uppvaknade och som innebär att folk även inser risker i att belåna sig för att köpa hus. I intervjun framför Florida att i och med ett allt flexiblare samhälle kommer en utveckling ske där det inte längre finns en strävan av att äga sitt boende på samma sätt som tidigare. Vi kommer att gå från ett ”ownership society” till ett ”rental society”. En orsak till detta är en allt mer osäker arbetsmarknad med flexiblare anställningsformer och där det kan vara svårt att förutspå sin framtida inkomst. Unga idag vill inte hamna i samma situation som sina föräldrar gjorde utan kommer snarare välja en lösning där de kan hyra bostad eller bil.

En annan förändring, enligt Florida, kommer vara hur människor (och företag) kommer värdera sin tid på ett annat sätt. Tid kommer bli mer värdefull och därmed kommer tidskrävande transporter mellan arbete och bostad att anses olönsamma. Tid är pengar, menar Florida, och ju mer tid som går åt till att sitta i långa bilköer ju mindre blir samhällsnyttan. Att människor bor närmare sina arbetsplatser behöver inte betyda att de har en fast arbetsplats utan istället kommer utvecklingen fortsätta på det sättet vi ser nu, där en arbetsplats kan vara i stort sett överallt. Det behöver inte vara ett skrivbord på ett kontor utan även på ett cafés uteservering eller på ett tåg.

Som ett led i detta betonar han framväxten av megaregioner. Hela städer kommer i större utsträckning kopplas samman med spårburen trafik, det vill säga tunnelbana, höghastighetståg och så vidare. Detta kommer spränga gränserna för vad vi idag kallar metropolisområden. Dessa kommer bli ännu större och med en allt mer intrigerad ekonomi där kapital och högutbildad arbetskraft kommer bli än mer centrerad än idag.

Hur ska då detta gå till enligt Herr Florida? Han sätter upp tre kriterier för hur städer ska tänka i denna fråga. Det första handlar om att inse att de traditionella industrijobb som nu försvinner i många västerländska städer inte kommer komma tillbaka. För det andra kan städer inte längre lite på att staten ska gå in och rädda dess ekonomi (jämför Saab och Trollhättan). Det tredje, menar Florida, är att ta vara på städers lokala potential. Det gäller att fråga sig vad som är speciellt just för detta område och därefter bygga och utveckla utifrån det. Det handlar inte om att följa mallar med förutbestämda strategier såsom att bygga stora arenor eller landmärken i form av arkitektritade hus. Han kallar det back to basic och refererar till Jane Jacobs, ”it’s pure old urbanism”.

Miljöminister Andreas Carlgren anser också att det är viktigt att främja utvecklingen av odlingsbara platser i staden. I ett svar på en skriftlig fråga angående kolonilottens framtid säger han: ”Tillgången till mark som inte är bebyggd är en förutsättning för ett aktivt friluftsliv och för anläggande av odlings- eller kolonilotter. Staten och landets kommuner har ett gemensamt ansvar för att dessa intressen tillgodoses”. Vidare uttrycker han: ”Jag anser att det är viktigt att planera för och utveckla den tätortsnära naturen och därigenom också öka förutsättningarna för fritidsodling. Många människor bor i områden med flerbostadshus med begränsad tillgång till odlingsbara ytor. Det är många som har en tradition och knytning till trädgårdsodling och för många människor förstärker arbetet på en kolonilott livskvaliteten. Dessa förhållanden bör uppmärksammas och beaktas vid planering av ny bebyggelse och, inte minst, vid ombyggnad av befintliga områden. Tillskapandet av kolonilotter för odling av frukt och grönsaker kan gå hand i hand med den omvandling som många äldre bostadsområden nu står inför”.

Användningen av mark- och vatten planeras av kommuner och i de kommunala översiktsplanerna finns det möjlighet att framhäva vikten av koloniträdgårdar i staden. Ett sådant ansvar vilar såklart på politiker men också de tjänstemän som arbetar med planeringen i en stad. Det handlar hela tiden om att balansera olika intressen och önskemål vid sådant beslutsfattande. En sak är dock säker: och det är att det finns både anhängare och de som motsätter sig kolonilottens roll i staden. Inte desto mindre kontroversiellt blir det när odlingsbara plaster är belägna i den alltmer attraktiva innerstaden.

Arrangör: Stockholms stadsmuseum

När: Lördagar under september

Samtliga vandringar startar kl 14.00 under hösten.

Oktober 4, 11, 18, 25
November 1, 8, 15, 22, 29
December 13, 20, 27

Beskrivning: Följ i Lisbeth Salanders och Mikael Blomkvists fotspår runt Slussen, Mariatorget och Mosebacke. Vi besöker inspelningsplatser och jämför filmerna med böckerna och verkligheten. Turen avslutas i Stadsmuseets

filmutställning I huvudrollen: Stockholm där rekvisita från filmens Millenniumredaktion finns uppbyggd.

Samling: Bellmansgatan 1

Längd: ca 2 timmar

Biljett säljs på museet (Ryssgården, tunnelbana Slussen) eller på ticnet.se

Vi på UDPF har tidigare skrivit om boken Jämställdhet nästa! Samhällsplanering ur ett genusperspektiv av Anita Larsson och Anna Jalakas. Nu kommer Anita Larsson till Stockholm och berättar själv om boken.

Tid och plats

Seminariet genomförs på VINNOVA, Mäster Samuelsgatan 56, Stockholm (ca 5 minuters promenad från Stockholms Centralstation). Seminariet kommer att genomföras vid två tillfällen: onsdagen den 22 april (i första hand för dig som arbetar praktiskt med planeringsfrågor) och torsdagen den 23 april (i första hand för dig som är forskare). Om du inte har möjlighet att komma ”rätt” dag är du naturligtvis välkommen den andra dagen!

Datum:
22 – 23 apr 2009, 09:30 – 13:00
Arrangör:
VINNVOVA
Plats:
Mäster Samuelsgatan 56
Ort:
Stockholm
Anmälan senast:
15 april 2009

Program

09.30-10.00 Kaffe och registrering
10.00-13.00 Anita Larsson berättar om boken, diskussion samt gemensam lunch.

Anmälan och frågor

Seminariet är kostnadsfritt. Anmälan senast 15 april. Frågor besvaras av Emma Gretzer eller Åsa Vagland, 08-473 30 00. Obs! Glöm inte att meddela om du får förhinder!

Beställ boken här!

Jämställdhet nästa! börjar med att beskriva ett historiskt perspektiv om kvinnor i offentligheten. Staden har alltid varit ett befrielseprojekt för kvinnor. Ett ställe där man kan undkomma patriarkala och förtryckande strukturer. Men än idag finns dessa normer  kvar i vår fysiska struktur som skapats av män, för män. Boken ställer frågor som; vad kan planerare göra för att underlätta människors möjlighet att leva jämställt? Hur går man tillväga? Vart finns de användbara metoderna?

Riksdagen har uppmärksammat ojämställdheten och skrivit jämställdhetsmål som även gäller fysisk samhällsplanering. I boken förklaras och problematiseras begrepp som jämställdhet och genusperspektiv. Vi behöver integrera jämställdhetsbegreppet i alla delar av planerings- och beslutsprocessen, så kallad jämtegrering om vi ska lyckas skapa ett jämställt samhälle. Med hjälp av att se bakåt kan vi visa hur konventionell planering bidragit till ojämställdhet. Genom att föra in kvinnor och mäns erfarenheter och begrepp som vardagsliv och social reproduktion i planeringen,  kan vi skapa jämställdhet.

Boken beaktar både teoretiska och praktiska sätt att utveckla kunskapen hos de som deltar i planeringen, eftersom det är kunskapsunderlaget som är grundläggande för jämställdhet. Hur man ska gå tillväga beskrivs tyvärr ganska abstrakt i delar av boken men mer konkret i andra. En punkt som författarna trycker på och som vi på UDPF finner viktigt är det kvalitativa förändringsarbetet. Vi tycker som dem att jämställdhet inte handlar om att bara integrera kvinnor i systemet utan målet är att åstadkomma strukturella systemförändringar.