I filmen får husets invånare berätta om sina visioner för bostadsområdet. De flesta idéerna utgår från småskaliga förändringar för att kunna förbättra den storskaliga stadsplaneringen. I upprustningen av området handlar om att kunna ta tillvara på de boendes egna idéer och tankar. Filmen visar att att med relativt små medel skulle det också gå att genomföra betydande förbättringar för människorna som bor och vistas i området.

Sen är filmen förövrigt väldigt snygg också…

(Cred till Arbetsbok där jag hittade filmen.)

Politiker och fastighetsrepresentanter från Stockholms län har varit i New York och tittat på Bryant Park, känd för att ha varit ett tillhåll för knarkare och hemlösa men nu ha blivit bl.a. centrum för New Yorks modevecka. Ett härligt och trevligt tillhåll mitt på Manhattan kan tyckas men UDPF önskar ändå att ge dessa representanter från Stockholm Sharon Zukins bok The Culture of Cities som höstläsning, samt en funderare på vad Private-Public-Partnership egentligen ger för konsekvenser på en redan segregerad stad, som Stockholm sorgligt nog är.

Titta på SVTs inslag här.

Berättelserna om folkhemmet och välfärden är många. De är historier som spelas upp gång på gång, som planerarstudent refereras det ständigt till vad denna generation samhällsbyggare åstadkom kring mitten av förra seklet. Maria Schottenius recenserade i DN (2011-07-08)sommarens utställning på Kalmar konstmuseum. The return of the losers presenterar verk från konstnärer födda under 70- och 80-talen och är ett resonemang och en dialog med, för och av en generation som beskrivs som bortglömd. Detta bygger på de nationalekonomiska beräkningar som visar att dagens 20- och 30-åringar faktiskt kommer att få det sämre än sin föräldrageneration, alltså en generation som blev över när modernismens välfärd inte rymde mer och fler. En ganska oroväckande beräkning som Kalmar konstmuseum menar kommer framtvinga en omformulering av den nordiska välfärdsstaten.

Välfärdsstatens stora grundpelare bygger på social trygghet oavsett din placering i samhällets stege. Arbete, bostad, sjukvård, utbildning, ja vi har hört det förut. Just detta beskriver Conny Blom i sitt verk Folkhemmet. Upptryckt på papper finns 150 olika planlösningar. Alla är lägenheter han och hans sambo sökt men inte fått. Samtidigt står de svenska politikerna i Almedalen och lovar ett minskat socialt skydd från staten till det rabatterade priset av några utlovade extra hundralappar i plånboken. Schottenius beskriver samhällsbyggarna som en vuxengeneration som lagt av sig ansvaret. Är det inte lättare att var och en sköter sitt nu när 80-talet brutit av och gjort det svårt att fullfölja välfärdssamhället? Det är faktiskt inte lika kul nu när pengarna tagit slut.

Ja, är det inte så det är? Sommaren inleddes med en von Triersk melankoli svår att förhålla sig till och har fortsatt med de ofattbart tragiska händelser i Norge som återigen förklarar för oss att trygghet och naivitet är inte längre en självklar del av vårt samhälle.

Men hur kan denna glömda generation agera i ett irrationellt och individbaserat samhälle? Vart denna generations samhällsbyggare kan hitta den nya välfärden är en fråga som bör få sin rättmätiga plats när allt från bostadspolitik och samhälle till konst diskuteras.

The return of the losers visas på Kalmar konstmuseum fram till 4 september.

Foto: Urblove.com

Kan man lära sig något av att spela spel om och i staden? Visst det finns Stockholmsspelet och liknade om andra städer. Brädspel där du får svara på frågor  och på så sätt öka på din kunskap om staden. Santidigt har du också länge kunnat bygga din egna stad i Sim City. Men går det att spela spelet om staden på annat sätt, på ditt egna vis? Hur kan spel och spelande i staden också  hjälpa oss att uppleva staden, på riktigt?

Spelifiering har tidigare används inom marknadsföring för att motivera användaren att fortsätta använda en produkt. Ett exempel kan vara hur en trogen resenär hos SJ tillslut belönas med ett special kort, ett svart Prio-kort. Spelandets mekanismer kan också användas för att förändra beteenden. Ett exempel är bilföretaget Nissan med bilmodeller som kan kopplas upp mot internet där föraren kan se hur miljövänligt han/hon kör och jämföra sig med andra förare. Syftet är att minska bränseförbrukningen genom att förarna får tävla mot varandra. På samma sätt har spelifiering används för att minska elförbrukningen på sjukhus. Spelifiering har alltså använts för att skapa intresse kring en produkt, företeelse eller tjänst men hur kan det också användas inom andra områden? Hur kan vi dra nytta av spel som en metod inom stadsplanering?

Just nu pågår projektet Urblove, en typ av spelifiering i stadsrummet som är utvecklat av Ozma och WIP. Urblove handlar om att upptäcka sin stad men också dela med sig till andra. “In Urblove you make your own games in the city: you chose the locations and tell the story. The games can then be played by anyone who has a mobile phone with text messaging!” Det handlar om att kombinera spelade med att upptäcka staden där utgångspunkten ligger i deltagarnas egna berättelser och platser. Under sommaren finns tillfälle att skapa och spela Urblove under Malmöfestivalen i augusti.

Jag är inte säker på hur Urblove fungerar exakt men idén är mycket intressant. Att finna nya sätt att uppleva men också berätta om sin stad bidrar till en ökad medvetenhet om sin omgivning och kanske också en vilja att aktivt påverka den. Mycket möjligt att man helt enkelt måste ta en tur till Malmöfestivalen i sommar för att lära sig mer om att spela spel i staden.

Huvudfunktionerna bygger på att medlemmarna ska vara med att utveckla, förverkliga och skapa kultur. Utveckla genom att medlemmarna kostnadsfritt kan kommentera, komma med idéer och på andra sätta diskutera projekten på sidan. Förverkliga, genom att medlemmarna, kan om de vill, gå in med 50 kronor i månaden och stödja sina favoritprojekt. Som betalande medlem kan du också skapa kultur genom att utveckla dina egna idéer och lägga upp projekt och på så sätt söka finansiering. Nu har Crowd culture dragit i gång igen i Stockholm. Från och med första april till och med sista augusti är det återigen öppet för alla att lägga upp och stödja olika typer av kulturprojekt.

Intressant för samhällsplaneringen är att se hur vissa av dessa projekt också har en tydlig påverkan på stadsrummet. Doftgången är ett exempel där syftet varje vecka ge Brunkebergstunneln en ny lukt och på så sätt skapa ett doftgalleri i det offentliga rummet. Ett annat projekt som tydligt kan kopplas till samhällsplanering och stadsutveckling är Antigone – I’m your body där syftet är att skapa mobiltelefonteater tillsammans med stadsvandringar i Kista-Rinkeby. Genom finansiering vill Teatre Kista kunna ge nio 15-åriga tjejer lön för guidning och att vara ambassadörer för sin stadsdel.

Men framförallt är crowd culture intressant ur en demokratisk synvinkel där allmänheten har möjlighet att påverka vilka kulturprojekt som blir offentligt finansierade. För om staden ska doftsättas, kan det också vara trevligt att få påverka vad det ska lukta.

Flera inbjudna talare höll föredrag under dagen och åhörarna fick höra perspektiv på frågan från såväl Tillväxtverket, Imagine Helsingborg till konstnärerna som gjort den nu permanentade installationen ”Colour by Numbers” i Ericssons före detta fabrikstorn.

Kan man och ska man planera in konstnärliga uttryck i staden och kan man skapa kreativa kluster i hållbarhets perspektiv? Flera av de inbjudna föreläsarna talade om hur konsten och konstnärerna borde involveras tidigare i en planeringsprocess och få vara med och utforma rummet från början istället för att, som ofta händer idag, tilldelas en plats i redan skapade rum. Möjligheterna och fördelarna med temporära konstutställningar i offentliga rum kom även fram. Idag tänker man långsiktigt på konst som en statisk staty eller monument mer än som rörliga installationer i stadsbilden. De rörliga temporära installationerna skulle kunna hjälpa stadsrummet att förändras och skapa förnyelse i staden. UDPF gillar iden av att både ta in kreatörer av olika slag tidigt och att skapa ett föränderligt stadsrum som kan förändras under tid på det sätt vi anser stadsbilden förändras under tid.

Fallet Telefonplan som en plats för kreativa näringar och konst diskuterades med blandade åsikter. Konstfacks flytt tillstadsdelen har inneburit en ny identitet för platsen. Dock hävdade en åhörare att priserna på platsen gjorde det svårt för små och unga företag att kunna verka i stadsdelen. Medan andra uttalade en glädje i att ha hittat en plats som de kan verka och utvecklas i symbios med andra kreativa näringar.

Meningarna var alltså många och delade om kreativiteten i stadsplanering dock verkade alla kunna enas om att det är viktigt att även dessa värden kan komma att genomsyra planeringen. Att släppa in fler aktörer i planeringen och skapa dialog tidigt mellan planerare och konstnärer/kreatörer som arbetar på platsen och för platsen framhölls därför som viktigt.

Hur förvirrande en del cirkulationsplatser än må vara, finns det självklart stora fördelar med konstruktionerna. Till exempel att minska köbildning och därigenom utsläppen från samtliga fordon som orsakas av att trafikflöden stannar upp. Trafiken fortlöper istället för att bli stillastående vid trafikljus och de hjälper till att minska trafikolyckor generellt. Tydligen är nedgången så stor som 75 procent enligt en informant i denna artikel. Ändå tror jag väldigt många finner problem i att förhålla sig till de tre enkla förhållningssätt/lagar som gäller vid rondellkörning. Dessa är: 1. Att lämna företräde, 2. Att köra motsols och 3. Teckenkrav vid körfältsbyte och högersväng.

”Älg i postformulerat tillstånd” vann tävlingen Rondell 2009, initierad av Stockholms stad och ett stort antal fastighetsägare i stadsdelen.

Mitt intresse för rondeller grundar sig mer i att jag kan bli väldigt fascinerad av rondeller och cirkulationsplatsers utformningar. Numera verkar det också finnas ett estetiskt värde utöver trafiksäkerhet och förenkling i trafiken, vilket framkommer i ovannämnda artikel. Själv bor jag nära en liten cirkulationsplats på Telefonplan som pryds av en kamelälg. Fabeldjuret har till och med en egen grupp på Facebook för hängivna fans som heter Kamelälgens vänner. ”Älg i postformulerat tillstånd” vann tävlingen Rondell 2009, initierad av Stockholms stad och ett stort antal fastighetsägare i stadsdelen. Konstnären Linda Shammar Östrand ville med kamelälgen synliggöra kopplingen mellan nytänkande och design i området. Kommer man från E4:an och ska till Telefonplan måste man också ta sig igenom Västbergarondellen på ett eller annat vis, som vid fler än ett tillfälle har skapat förvirring hos några flera bekanta.

Tydligen har det till och med funnits skönhetstävlingar här i Sverige om vilken kommun som hade bästa rondell. Den vanns av Landskrona. När jag försökte googla det hela för att få fram mer information om vinsten, dök paradoxalt nog en artikel upp på första plats som handlade om osäkerhet när det gäller tillämpningar av ovannämnda reglerna. Skriven för några dagar sedan för lokaltidningen i Svalöv och Landskrona. Dock dök ingenting upp relaterat till äran av att inneha landets snyggaste rondell.

Även om rondeller inte är det hetaste samtalsämnet vid middagsbordet, tror jag många förundras och oroar sig för att köra genom stora cirkulationsplatser och rondeller. Då tänker jag kanske inte främst på den lilla cirkulationsplatsen på Telefonplan utan hellre på de större som den vid Triumfbågen i Paris, som visas på bilden ovan. Eller den magiska rondellen i Swindon som fick mig på tanken att skriva om detta inlägg. Oavsett om modellerna utgörs av en enda stor rondell som den vid Triumfbågen eller av flera små rondeller i en enda stor rondell som den i Swindon känns det lite läskigt att överhuvudtaget köra i någon av dem. På något vis utelämnas man lite åt sitt eget öde i rondeller av större storlek, oberoende av design och funktion…

Anmäl dig till ffs.stockholm@planering.org senast den 25 mars

Efteråt följer FFS:s årsmöte.

Arbetet med jämställdhet har dels en intern och en extern dimension. Den interna främjar kunskapsutvecklingen inom verksamheten samt analyserar den egna organisationen utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Det externa arbetet handlar om bemötande utåt samt hur själva planeringen kan bidra till ett jämställt samhälle. Metoder för det interna arbetet kan till exempel vara olika typer av jämställdhetsintegrering som 3R-metoden eller JämKAS. Dessa fokuserar på det interna jämställdhetsarbetet inom verksamheten i förhoppning om att det även ska ge effekter utåt. Frågan är om det fungerar i praktiken? Att en verksamhet inom samhällsplaneringen är jämställd behöver inte betyda att det externa arbetet utåt automatiskt bidrar till jämställdhet. Det är inte själva planeringen som ska vara jämställd utan planeringen ska snarare verka för ett jämställt samhälle uppnås. Det handlar också om att få en förståelse för att jämställdhet måste integreras på alla nivåer inom planeringen och inom olika typer av planering. Att trafikplaneringen har ett tydligt jämställdhetsperspektiv blir verkningslöst om jämställdhet inte också integreras i den fysiska planeringen. Liksom inom alla typer av samhällsplanering hänger de olika områdena samman på ett horisontellt plan. Likaså måste också jämställdhetsperspektivet integreras och vara en del av all typ av planering för att också bli verkningsfullt ute i verkligheten.

Att arbeta med den inre organisation är en viktig del av det stora hela men det får inte stanna där. Det krävs också andra metoder för att arbetet också blir verkningsfullt utåt. Att planera för ett jämställt samhälle handlar om att planera för att kvinnor och män ska kunna leva en mer jämställd vardag. Mäns och kvinnors arbetsliv och fritid ser olika ut på grund av genusstrukturer i samhället. De jobbar traditionellt inom olika yrken och kvinnor tar på sig mer av det obetalda arbetet än männen. Detta har i sin tur påverkat mäns och kvinnors resemönster där män oftare reser längre sträckor med bil och fler kvinnor än män tenderar att åka kollektivt. Kvinnor gör ofta flera delresor inom en huvudresa på grund av att de tar på sig ett större ansvar för det obetalda arbetet såsom inköp och hämtning av barn. Att planera för jämställdhet handlar om att sträva efter att båda män och kvinnors vardagsliv blir enklare och att resor blir mindre tidskrävande. Genom att förenkla vardagen skapas också förutsättningar för att både tillexempel kan arbeta heltid eller att båda tar lika ansvar för det obetalda arbetet. Det handlar om att jämna ut skillnader i män och kvinnors vardagsliv. För att kunna göra detta måste planerarna aktivt tar undersöka hur invånarna lever sina liv genom till exempel olika tidsgeografiska eller etnologiska metoder. Att utgå från en kommunikativ planering där medborgarnas erfarenhet sätts i fokus.

Men framförallt handlar det om att utgå från ett helhetsperspektiv där den fysiska planeringen, sociala infrastrukturen och trafikplaneringen samordnas för att kunna bidra till mer jämställt samhälle.