I filmen får husets invånare berätta om sina visioner för bostadsområdet. De flesta idéerna utgår från småskaliga förändringar för att kunna förbättra den storskaliga stadsplaneringen. I upprustningen av området handlar om att kunna ta tillvara på de boendes egna idéer och tankar. Filmen visar att att med relativt små medel skulle det också gå att genomföra betydande förbättringar för människorna som bor och vistas i området.

Sen är filmen förövrigt väldigt snygg också…

(Cred till Arbetsbok där jag hittade filmen.)

Globaliserings- och urbaniseringsprocesser har kommit att skapa en stark konkurrens bland världens ”ledande” storstäder. Men vilka kvalitéer söker vi och vilken stad arbetar med att utvecklas i linje med dina preferenser?

För att vi ska slippa testa oss fram i storstadsdjungeln och snabbt och enkelt få reda på vilken stad som passar våra preferenser bäst kan man därför nu göra testet Urbanology Online. Genom att besvara på 10 ja och nej frågor där olika aspekter som innovation, transport, hälsa, hållbar utveckling och ”lifestyle” vägs mot varandra för att hitta just Din framtidsstad.

Ideen med projektet BMW Guggenheim Lab är enligt museet att skapa ”dels en urban tankesmedja, dels ett kulturhus och en samlingsplats, Lab’s tanke är att inspirera det offentliga samtalet i städer runt om i världen”. Ett bra och kul initiativ tycker vi på UDPF!

Storefront for Art and Architecture är en organisation med sin bas i New York som med syftet att hitta innovativa positioner inom konst och arkitektur anordnar utställningar, konstnärssamtal, filmvisningar och ger ut tidskrifter och böcker.

Just nu pågår utställningen Sacred Spaces in Profane Buildings, vilket fungerar som ett offentligt arkiv där vem som helst är välkommen att rapportera in platser runt om staden som används i religiöst syfte. Alltså rum och platser som inte är skapade med syftet att utöva religion i utan har tagits i anspråk av invånare på eget initiativ. Syftet är att kartera staden på ett nytt sätt där mångfald och pluralism görs synligt och på så sätt skapar en ny bild av en stad som i andra sammanhang beskrivs som en av världens mest sekulariserade städer. Projektet söker sig innanför ytan och bortanför mainstream-representationerna av New York City.

Pågår mellan 14 september och 5 november.

Politiker och fastighetsrepresentanter från Stockholms län har varit i New York och tittat på Bryant Park, känd för att ha varit ett tillhåll för knarkare och hemlösa men nu ha blivit bl.a. centrum för New Yorks modevecka. Ett härligt och trevligt tillhåll mitt på Manhattan kan tyckas men UDPF önskar ändå att ge dessa representanter från Stockholm Sharon Zukins bok The Culture of Cities som höstläsning, samt en funderare på vad Private-Public-Partnership egentligen ger för konsekvenser på en redan segregerad stad, som Stockholm sorgligt nog är.

Titta på SVTs inslag här.

Den gudomliga boutiquen är en utställning av Katarina Elvén & Karin Lindh som behandlar frågor om konsumtionens bilder, objekt och historia. Färgfabriken som visar utställningen den 25 augusti – 16 oktober 2011 beskriver utställningen med följande ord ”varuhusen kom under 1900-talet att bli den moderna tidens tempel och i över ett sekel har konsumtionspalatsen varit ett givet inslag i stadsbilden och i vardagslivets förströelse. Konstnärerna följer dessa spår bakåt i tiden, tittar på hur förförelsens och sedermera kapitalismens estetik en gång uppstod och hur konsten, konsumtionen och religionen överlappat, ersatt och bytt plats med varandra”.

Damernas Paradis – Onsdagen den 14 september kl. 19–21 på Färgfabriken

Damernas paradis är en afton där de inbjudna konstnärerna Ulrika Sparre, Petra Axelsson och Maja Hammarén presenterar var sitt verk som en del i utställningen Den gudomliga boutiquen. Under kvällen kommer publiken att få ta del av:


Allt är bra av Ulrika Sparre
Ulrika Sparres Allt är bra utgår från en idé om gamla tidens stadsvakt, också kallad tornväktaren som vaktar staden på natten när dess invånare sover.
Allt är bra sker med jämna mellanrum under kvällen.

Scented Light of Paradise av Petra Axelsson
Petra Axelsson visar nio dioramor med namn från kända parfymtillverkare.
I shopen kl 19.20 och 19.40. Begränsat antal platser.

A History of Shit en föreläsning av Maja Hammarén
I takvåningen. Insläpp 20.00-20.15.

För mer information om Den gudomliga boutiquen och Damernas Paradis klicka här!

Genom dörrarna kan jag höra hur det samtalas mellan människor i olika åldrar. I hans lägenhet bor nämligen fyra generationers familjemedlemmar. Lägenheten används även som kontor för hans NGO och när telefonen ringer kan jag höra hans kollegor svara och tala raskt på georgiska och ryska.

Jag kom hem här om dagen till min kalla lägenhet som värms upp av ett elelement några timmar varje dag. För att få lite värme kan man ta en varm dusch, det vill säga om vattnet fungerar. För det mesta är detta inget problem men det händer några gånger i månaden att håret får tvättas hos en frisör i någon annan stadsdel då min lägenhet blir utan vatten och att kaffe kokas på, en av Georgiens största exportvaror, bubbelvattnet Borjormi.

Internet kommer och går, nu var det tre dagar sedan jag kunde kolla mejlen och läste nyheterna hemma, precis som vattnet och elen händer detta några gånger i månaden. Det mest pålitliga i min närhet är kvinnan som jag handlar mat av nästan varje dag. Hennes affär är cirka 5-7 m2 och där arbetar hon varje dag i veckan, hon öppnar innan jag går till jobbet och stänger långt efter jag gått hem från mitt 9-5 arbete. Hennes familj består av 10 personer som alla lever på hennes lön. Genom sin affär har hon berättat att hon kan ta ut en lön som räcker till exakt tio bröd om dagen, tio bröd som är nödvändiga för att kunna mäta hennes familj.

Jag läste just upp vad jag skrivit för min kollega som direkt frågade om hon fick komma med en kommentar. Jag tycker att du ska skriva att det du beskriver just nu är vardag för majoriteten av Tbilisi borna, i georgiska standarder lever vi i medelklassförhållanden men i Europeiska sammanhang skulle vi ses som fattiga påpekar hon.

Idag regnar det i Tbilisi och jag tog en promenad på de gropiga gatorna för att möta en vän och äta lite georgisk husmanskost till lunch. Stadens färger sträcker sig från grått till beige, men lyses upp av alla färglada vinterjackor och skyltfönster när man kommer upp till huvudgatan.

De senaste dagarna har de som läser DN kunnat följa artikelserien MITT HEM, MIN BORG: om den tuffa bostadsmarknaden i Stockholm. Varför många kringgår reglerna för studentboende och Stockholm stads bostadskö är några exempel på artiklar, som hittills har varit väldigt läsvärda. Så även idag när självaste statsministern gav sig in i debatten och dömde ut hyresrätten som idé i Stockholms innerstad. Jahaja, jag vet inte om man ska skratta eller gråta efter ett sådant besked. Förvisso medger han att hyreskontrakten är innerstaden är svåråtkomliga och används för att byta till sig en ny bostad. Eftersom möjligheterna till att få en hyresbostad i huvudstadens alla stadsdelar generellt har försvårats, känns inte detta oväntat. Relevant är också frågan om varför en del platser runt om i staden upplever en sämre utveckling än andra, förutsatt att han inte utesluter den andra delen av segregationsaspekten; hur det kan komma sig att viss stad endast är tillgänglig för vissa människor.

Det finns så många ändar på bostadsbristens problematik att det blir svårt att förhålla sig till det som Fredrik Reinfeldt anser vara det stora problemet i innerstaden, alltså hyresrätten som boendeform. Tidigare idag reagerade föreningen Jagvillhabostad.nu på sin hemsida och för bara en liten stund sedan gav hyresgästföreningens ordförande Barbro Engman svar på tal i en artikel på Newsmill.  Fortsättning lär följa.

Ett av projektet på utställningen var Hubert Klumpners och Alfredo Brillembourgs linbana i området San Agustin i staden Caracas. San Agustin är ett område som till stor del består av kåkstäder med bristfällig infrastruktur och samhällsservice. Området var till stor del avskiljt från resten av staden och därför fanns en vilja att länka samma San Agustin med resterande staden. Planen var först att riva en stor del av husen för att kunna uppföra vägar.  Detta skulle självklart få förödande konsekvenser för de många boende och istället för vägar byggdes linbanan. Tanken var också att stationshusen skulle innehålla sociala inrättningar som skolor, bibliotek och vårdinrättningar, något som än så länge endast är påbörjat.

Den sociala arkitekturen är ett välkomnade inslag i planeringen. Det krävs, vilket röster också framför i reportaget, mer än bara märkesbyggnader för att uppnå den hållbara stad som vi eftersträvar. Frågan är också om det inte krävs ett nytt sätt att se på urbana miljöer.

Jan Åman tar i sitt kapitel Den nya staden i boken Framtiden är nu upp en ny syn på urbanism och framtidens stadsideal. Den bild vi har av urbanitet idag härstammar från västerländska städer som växte sig stora under 1800-talet. Det är Baudelaires Paris och Dickens London som hjälpte till att mytologiserade bilden av staden. En bild som vi idag har som ideal inom stadsplaneringen, inte minst i Stockholm. Men det är också menar Åman ett stadsideal som grundar sig i ”den gamla staden”. Åman siar istället om en förändring i synen på urbanitet och hänvisar till Lefevres ord från 1968 som menade att ”urbant liv ännu ej har börjat”. Det är nu den verkliga flytten till städerna sker och framförallt i de folkrika världsdelarna Afrika och Asien – och de städer som växer fram där ser helt annorlunda ut från vårt västerländska stadsideal. Åman menar att det vi ser i dagens europeiska städer med en utbredning av likartad bomässearkitektur, gallerier och caféer är endast för-urbana tendenser. Den verkliga urbaniteten syns i Afrika och Asien. Istället för urbana städer bör vi se det som urbana regioner där bostadsområden efter bostadsområden växer fram i snabb takt. Men den snabba utvecklingen ställer också till problem – samhällsservicen blir i många fall bristfällig då de boende själva får ordna det som saknas och klyftorna mellan områden växer sig stora.

Likt i San Agustin krävs det kreativa lösningar som utgår från olika områdes förutsättningar gällande befolkningsstruktur, ekonomi, kultur och sociala uppbyggnad. Det krävs att se på urbanitet också på ett annorlunda sätt än ur ett västerländskperspektiv.
”Den nya urbaniteten är en tickande bomb som kommer att kräva lyhördhet” menar Åman. Förhoppningsvis är det just lyhördhet, till skillnad från modernismens syn på den allvetande arkitekten och planeraren, som blir nyckelordet denna gång när social arkitektur förs fram i strålkastarljuset.

Temat innehåller även en artikel om GIS-kartor som tagits fram utifrån barns sätt att röra sig i sitt stadsrum. Projektet drivs av Ulla Berglund, forskare och docent i landskapsplanering vid SLU, och landskapsarkitekten Kerstin Nordin. Metoden med Barnkartor i GIS ska hjälpa till att föra in barnens perspektiv i stadsplaneringen och förvaltningen av utemiljöer. Vilka vägar de tar? Vilka favoritplatser de har? Vilka platser känns otrygga och vilka upplevs som trygga? Vilka förslag på förbättringar har de? Detta är ett sätt att föra fram barnens syn på sin närmiljö, något som enligt artikeln ofta inte varit känt inom kommuners förvaltningar. Barnkartorna är enligt Ulla Berglund en barnvänlig, skolvänlig och planeringsvänlig metod och barnen tycker ofta att det är roligt att svara på frågorna och rita vilka vägar de använder. Metoden med Barnkartor i GIS har bland annat används av Täby kommun i projektet Plats att växa.

Flera kommuner och län runt om i Sverige bedriver projekt där barn och ungdomsperspektivet är det centrala. Det är spännande hur fler perspektiv får ta plats i planeringen eftersom öppnar upp för en mer kommunikativ planering istället för den allt så vanliga rationella planeringsmodellen. Till skillnad från den tidigare sociala ingenjörskonsten som också tagit upp barnen i planeringen men utifrån ett vi-planerar-för-dem-perspektiv får barnen förhoppningsvis nu själva komma till tals. Planeringen bör inte ske för medborgarna utan med medborgarna och att inkludera barnperspektivet är en god bit på vägen.

Igår var det byggstart i Malmö. Under en veckas tid ska här byggas en stad, Stad Solidar. Projektet är en politiskt konstinstallation och de deltagande vill med sin aktion visa sitt missnöje med den pågående gentrifieringen av stadsdelen Möllevången. På den ockuperade marken som nu bebyggs med kojor och andra installationer har byggföretaget Peab planerat att bygga nya bostadsrätter, bfr Bageriet. Ett byggprojekt som Stad Solidar anser endast är för en liten minoritet som har råd med nya bostadsrätter och som påskyndar den gentrifieringsprocess de ser av sin stadsdel. Istället för bostadsrätter vill de se hyresrätter till skäliga priser. På deras hemsida skriver de om gentrifieringen som sker i Malmö och nu på senare år även på Möllevången. Genom att ”miljoner och åter miljoner, pengar som tas från den arbetande befolkningens stadsdelar, pumpas in i dyra PR-event, nya sportarenor och flashiga köpcentrum” ska staden framstå som attraktiv och konkurrenskraftig på den globala marknaden.  Detta leder i sin tur, enligt Stad Solidar, till att arbetarklassen tvingas flytta till stadens utkanter. Stad Solidar säger sig istället vilja ”speglar visionen om en stad som byggs underifrån, av folket för folket!”. Projektet genomförs av ett nätverk av grannar och boende men där alla andra också är välkomna att hjälpa till.

Stad Solidars krav på hyresrätter är mer än välkommet men jag är tveksam till om gentrifieringen går att hindra. Har det inte kanske rent av alltid funnits en gentrifieringsprocess i städer? Däremot om det går, är det genom folkligt engagemang likt Stad Solidar som det kan bli verklighet. Genom att de som bor och brukar staden aktivt visar vad de vill med sin stad. Att invånarna tar sig friheten att leva sin stad. Därför blir jag barnsligt glad när jag läser om projekt likt detta.  Heja en stad för alla! Heja en stad som byggs av folket för folket! Heja Stad Solidar!