En blandning mellan gammalt och nytt
Jane Jacobs skrev redan på 60-talet om vikten av blandad bebyggelse i staden. Att blanda ny bebyggelse med redan befintlig skapar förutsättningar för en dynamisk utveckling av staden. Det urbana rummet ska vara miljö där alla kan skapa sig ett rum, där de kan känna sig trygga och hemma. På så sätt kan också en stad för invånarna skapas där de också känner att de är en del av dess utveckling utveckling.
Nyss hemkommen från Berlin efter en termin av funderingar kring planering, bebyggelse och stadsutveckling är det just detta som återkommer. Berlins stadsrum skapar en dynamik. Blandning av olika typer av bebyggelse, gammal och nytt, toppmodernt och förfall. Staden har på grund av sin historia många oexploaterade platser som idag används för att skapa något nytt. Det kan röra sig om hur stadens invånare själva vidareutvecklar det urbana rummet men också hur ny bebyggelse verkligen får sticka ut och gärna placerar bredvid ett äldre hus. Det skapar kontraster och det är också så Berlin ofta beskrivs, som kontrasternas stad! Berlinarna tycker också om att skryta om sin moderna inställning till arkitektur. Det får gärna vara “världskändisar” som får de stora arkitekturuppdragen, allt för att sätta staden på kartan. Och visst har de en bra grund att bygga på; arktitekter såsom Mies van der Rohe, Schinkler, Gropius, och Le Corbusier finns alla representerade.
Ett av de senaste tillskotten är Neues Museum på Museum Insel som kommer att återöppna nu i dagarna efter 50 år av förfall. Museet är byggt mellan åren 1843 till 1855 efter ritningar av Stüler och blev under andra världskriget mycket skadat. Framtill slutet av 90-talet har byggnaden stått tomt och i många fall tog naturen över, rummen utvecklades till pittoreska småträdgårdar med hängväxter och andra buskar och träd. På senare år har museet genomgått en uppbyggnad genom arkitekten David Copperfield. Resultatet blev en blandning mellan det gamla och något nytt. Det som fanns kvar och kunde bevaras gjordes men delar som hade förfallit för mycket fick ett nytt modernare utseende. För att byggnaden ändå skulle ha en sammanhållande känsla bevarades de klassiska elementen exempelvis fönsterordningen. Återuppbyggnaden av museet har lett till en debatt och bevarande och vidareutveckling. Borde man inte ha återuppbyggt det såsom det såg ut tidigare? Och svaret är självklart en smakfråga men Das Neue Museum kan ändå ses som en del av den blandade stad som Berlin ändå är. Ett hus som speglar kontraster just som staden i stort också gör.
Hej Jessica.
Jag hängde i Väst-Berlin under hela åttiotalet och såg mycket spännande postmodernism. Ett område jag minns var Tiergarten-Stadt Süd nära Neuer See i Tiergarten. Där såg jag 80-talsarkitektur som Sverige inte kom i närheten av. Jag märker mycket bygglädje i Mitte, som tidigare tillhörde Öst, nuförtiden. Stadsradhusen vi Hausvogteiplatz, t ex. Det händer mycket i Berlin precis som på glada 80-talet.
Hej,
resultatet av att blanda gammalt och nytt kan i många fall bli enastående och det är väl här någonstans Jacobs inte riktigt räcker till.
I Tyskland är den disksussionen nyare än i Sverige. Det faller tillbaka på vilken bevarandeideologi som fått företräde i de respektive länderna. I Sverige har den italienska restaureringsideoligin (Venedigdokumentet från 1964, http://www.icomos.se/int_dok.asp) haft företräde framför andra. I den slås det fast att rekonstruktioner/restaureringar/renoveringar ska göras så att det gamla är avläsbart. Det nya får inte misstas för gammalt. Därför fyller man t.ex. inte i målningar på sånt sätt att man tror att det är ursprungskonstnären som gjort det. Istället använder man sig av lakuner. Det nya ska dock alltid underställas det befintliga, arkitektoniskt och historiskt, dvs det som brukar kallas kultrhistoriskt värde. Detta avspeglas även i lagstiftningen (PBL har t.ex. et varsamhetskrav vad gäller förändring av all bebyggelse) samt i bevarandets teori och metod. Antikvarier utbildas bland annat i var gränsdragningarna kan tänkas gå samt hur ideologin förhåller sig till klagstiftning och planering i stort.
Att kontrastera nytt med gammalt är i Sverige alltså ett hyfsat gammalt och ett vedertaget sätt att hantera förändringar av befintlig bebyggelse och konst (konservering). Ett förhållningssätt som dessutom Sverige som stat åtagit sig att följa. De offentliga bevarandeinstitutionerna arbetar efter och för att sprida denna princip till exempelvis arkitekter och planerare.
Dock så ska man aldrig låsa sig fast vid en ideologi. Det finns tillfällen där rekonstruktioner som totalt underkastar sig det gamla har en poäng. Det beror på vad det är man vill åstadkomma, ex för att hålla ihop en miljö där helheten går före det enskilda huset. Och det är här någonstans man hamnar om man vill diskutera skylines och höga hus och bevarande.
Ett förhållningssätt som detta ställer naturligtvis höga krav på det som kompletterar (för det är det det handlar om). På arkitekten som ska rita det nya (att inte ta sig för stora friheter gentemot det befintliga, dvs att motstå frestelsen att “förbättra”) och på de som bestämmer vad värdet i det befintliga är (att inte hemfalla åt allt förmycket nostalgi samt att motstå frestelsen att återupprätta dåtida stordåd).
Oavsett vilken bevrandeideologi man har så står bevarande i vilket fall inte i motsats till ett förändring (bara vissa typer av förändringar).
Den varierade bebyggelsen står just nu i fokus, postmodernism och individualism. Staden torde därigenom få en intressant stadsbild byggt på slump och många olika initiativ. Detta medför många positiva värden åt staden.
Men man får inte glömma bort de värden som den modernistiska synen har gett vårat Stockholm. Att antikvarier och planerare har satt ned foten och styrt stadens utseende kan ha skapat alldeles unika värden för Stockholm. Avsaknaden av en variation i stadsdelarnas gestaltning har gett mycket tydliga årsringar för Stockholm, var tid, vart ideal har sin plats. Detta har medfört att större kluster av varje tid och ideal finns bevarat i staden, självklart moderniserar och delvis förändrat, men i det stora hela med en bevarad stadsbild och byggnadskontext.
Självklart måste vår tids individualistiska och liberala syn också få en del av stadsbilden, men vi måste se till att den bara blir en del av vår unika stadsbild.
Kort och gott, exploatera med respekt för de värden som redan finns!