Staden är en abstraktion både språkligt och som upplevelse. Människans tillvaro i denna är grunden till fascination, myter och romanticism, den genererar möten såväl som distans och främligsskap. Alla dessa sinnesstillstånd både skapas av och beskrivs i kulturen. Strindberg mytifierade Stockholmstillvaron i sina böcker och Hjalmar Söderberg lät Arvids och Lydias kärlek både möjliggöras och förhindras genom staden, det samma gäller Gun-Britt Sundström och hennes Martina och Gustav. I Sofia Coppolas film Lost in Translation beskrivs staden som den plats där främslingsskapet är närheten. Istället för att staden står kuliss får den huvudrollen vilken de övriga karaktärerna förhåller sig till.
Människan har helt klart ett komplext förhållande till staden som sin levnadsmiljö, ett slags existensiellt användargränssnitt som undersöks och analyseras genom littertur, musik och film. Jag tänker inte skriva så mycket mer om saken just nu men läs gärna Sanna Samuelssons fina text om staden. Eller titta på filmen nedan.
