Idag skriver integrationsminister Nyamko Sabuni (fp) en debattartikel i DN tillsammans med Erik Ullenhag om hur de vill se miljonprogrammens framtid. UDPF tycker att det är en viktig fråga att uppmärksamma, speciellt på regeringsnivå.

Sverige har sitt välstånd att tacka för mycket av det som hände under mitten av 1900-talet. Idén om folkhemmet blev en välkommen verklighet för många familjer. Samtidigt som Sabuni och Ullenhag ser det som ett av 1900-talets största misstag kan det paradoxalt nog också ses som en av 1900-talets största prestationer där många människors levnadsstandard ökade.

Tyvärr har dessa områdens utveckling i många fall inte varit särskilt positiv och undermålig fastighetsskötsel har vid flertalet gånger uppmärksammats i bl.a. SVTs Uppdrag Granskning. Sabuni och Ullenhag får fram många sanningar i artikeln, integration är en viktig bit av den fysiska planeringen då den inte bara beror på sociala villkor, arbete och språkkunskaper. Dock kan fysisk planering inte ta allt ansvar för en positiv utveckling i dessa undersatta områden.

Stadsbyggande är något som sker på lång sikt då fysiska strukturer är statiska tillskillnad från de sociala. Att då, som påstås i artikeln, lösa förortens problematik genom rivningar ger intrycket av att tänka kortsiktigt. Erfarenhet av detta finns med exempel från Stockholmsförorten Tensta där rivningar och ombyggnationer inte har gett den effekt som eftersökts.

Miljonprogrammets förorter står inför många och nödvändiga förändringar inom en snar framtid. När detta sker är det av absoluta vikt att ta hänsyn till att dessa områden är en hemmiljö för ett stort antal människor, vilka bör ha det största inflytandet vid den dialog som måste äga rum innan eventuella rivningar sker. Artikeln nämner en rad förslag på lösnignar som te.x tvångsförvaltning och sammankopplande av förorter genom bebyggelse. Detta är alla delar av en bra lösning anser vi, men vart finns dialogen och från vem/vilka utgår makten? Hur ska människor finna samhörighet i sin närmiljö om man inte har fått ta del av dess skapande och utveckling? Vidare kan man också fundera över för vem man bygger? Se bara på protesterna mot lyxsaneringar i Husby.

Mer läsning på Göteborgs Posten och Dagens Nyheter.

De inbjudna talarna var inte helt överens om grunden till segregationen. Men de var däremot eniga om att segregationen är ett faktum, som dessutom ökat. De såg också liknande lösningar på problemet – att planeringen måste förändras. Inifrånperspektivet måste få större del i planeringen, bl.a. genom dialog och delaktighet. De privata exploatörerna bör också komma in senare i planeringen, så att det inte är deras intressen som styr.

Rent fysiskt måste större fokus fästas vid det offentliga rummets utformning. Framförallt måste gränser mellan områden byggas bort och kopplingar och mötesplatser skapas. Att förbättra kommunikationerna till de mest segregerade områdena är avgörande i den integrerande processen. Att tvinga in en större blandning i de ofta väldigt homogena områdena var också en lösning som fördes fram. Med en blandning av verksamheter, upplåtelseformer och bostadsstorlekar i större utsträckning skulle i förlängningen sammansättningen av boende bli mer blandad.

Segregetionen är en fråga som måste lösas med ett helhetsgrepp, både politiskt och fysiskt, men med en ökad omsorg om de utsatta områdenas offentliga miljö kan planerarna ändå bidra med en viktig pusselbit i arbetet för ökad integration.

‘Det är inte säkra lås som är trygghet, trygghet är att inte behöva låsa om sig’

/Sven Bergenstråhle

Gästskribent
Hanna Fürstenberg Danielsson
Student vid Samhällsplanerarprogrammet, Stockholms Universitet