I dagens blogginlägg på Newsmill skrev jag om en inkluderande stadsutveckling. Där tipsade jag om denna bok. Tänkte således göra det på vår hemsida också. Här kommer därför ett litet boktips som berör stadsplanering. I antologin Bor vi i samma stad? kan man läsa om stadsliv i Sverige och andra delar av Europa. Här framhålls betydelsen av rättvisa och mångfald inom och mellan städer, något jag tror blir allt viktigare inom stadsplanering. Mycket nöje!

Den 25 september så kommer UDPF att medverka på kvällsforumet COCKTAIL på Färgfabriken. Här diskuteras våra offentliga rum, arkitektur, form och design. 

Jane Jacobs skrev redan på 60-talet om vikten av blandad bebyggelse i staden. Att blanda ny bebyggelse med redan befintlig skapar förutsättningar för en dynamisk utveckling av staden. Det urbana rummet ska vara miljö där alla kan skapa sig ett rum, där de kan känna sig trygga och hemma. På så sätt kan också en stad för invånarna skapas där de också känner att de är en del av dess utveckling utveckling.

Nyss hemkommen från Berlin efter en termin av funderingar kring planering, bebyggelse och stadsutveckling är det just detta som återkommer. Berlins stadsrum skapar en dynamik. Blandning av olika typer av bebyggelse, gammal och nytt, toppmodernt och förfall. Staden har på grund av sin historia många oexploaterade platser som idag används för att skapa något nytt. Det kan röra sig om hur stadens invånare själva vidareutvecklar det urbana rummet men också hur ny bebyggelse verkligen får sticka ut och gärna placerar bredvid ett äldre hus. Det skapar kontraster och det är också så Berlin ofta beskrivs, som kontrasternas stad! Berlinarna tycker också om att skryta om sin moderna inställning till arkitektur. Det får gärna vara “världskändisar” som får de stora arkitekturuppdragen, allt för att sätta staden på kartan. Och visst har de en bra grund att bygga på; arktitekter såsom Mies van der Rohe, Schinkler, Gropius, och Le Corbusier finns alla representerade.

Ett av de senaste tillskotten är Neues Museum på Museum Insel som kommer att återöppna nu i dagarna efter 50 år av förfall. Museet är byggt mellan åren 1843 till 1855 efter ritningar av Stüler och blev under andra världskriget mycket skadat. Framtill slutet av 90-talet har byggnaden stått tomt och i många fall tog naturen över, rummen utvecklades till pittoreska småträdgårdar med hängväxter och andra buskar och träd. På senare år har museet genomgått en uppbyggnad genom arkitekten David Copperfield. Resultatet blev en blandning mellan det gamla och något nytt. Det som fanns kvar och kunde bevaras gjordes men delar som hade förfallit för mycket fick ett nytt modernare utseende. För att byggnaden ändå skulle ha en sammanhållande känsla bevarades de klassiska elementen exempelvis fönsterordningen. Återuppbyggnaden av museet har lett till en debatt och bevarande och vidareutveckling. Borde man inte ha återuppbyggt det såsom det såg ut tidigare? Och svaret är självklart en smakfråga men Das Neue Museum kan ändå ses som en del av den blandade stad som Berlin ändå är. Ett hus som speglar kontraster just som staden i stort också gör.